Släktens historia | Sovio-Sovelius

Top

Följande text grundar sig på Eero Sovelius-Sovios forskningar och hans bok Sovio-Sovelius-Suku (Sovio-Sovelius-Släkt). Översättningen är gjord av Pär Helenius 2017-2019. Tack Erik Wangel för det ofantligt stora och noggranna jobb du gjort i korrekturläsningen. Register:

Sovio- namnets ursprung
Soveliernas fastigheter i Brahestad
Sovelier som studerande, som idkar kultur och i förtroendepositioner
Soveliernas handel med tjära på 1700-talet
Soveliernas handelsaffärer
Varför slutade Sovelius affärsrörelser i Brahestad?
Sovelier som skeppsredare på 1700-talet
Sovelier som skeppsredare på 1800-talet
1. Utveckling av skeppslästmängderna (tonnage) under säsongtopparna
Namnen på Soveliernas fartyg
1. Fartygens byggkostnader delades mellan flera personer
Soveliernas industriföretag

1. Sovio-namnets ursprung

Från första början använde Brahestads konsekvent stadsskrivare alltid borgarnas efternamn och även i synnerhet främmande viktiga borgares efternamn. Den allmänna praxisen var att använda faderns namn tillsammans med -son/-dotter, till exempel Mats Larsson. Då de fyllde i namn i jordeboken år 1653 använde av någon anledning skrivarna vissa efternamn för finska släkter. Bland dem var den första stadsbon Sovio, Matts Larsson Sohwo (eller Sofwo). Samtidigt nedtecknar jordskrivaren en viktig information, Matts Sohvos fars namn, Lars och därmed är Lars Sohwo (Sofwo), åtminstone så länge släktens stamfader.

Samma förnamn förekommer upprepade gånger från generation till generation. De vanligaste förnamnen i släkten för pojkar är Matts, Michel, Henrik och Johan. Lars-namnet förekommer bara en gång senare på 1800-talet i Karleby, där en Sovelius släkt vid dopet fick förnamnet (Lars-Johan Gabrielsson, född 1817). Laurentius har blivit känd, som helgon i Finland och efter honom blir Lauri ett populärt pojknamn. Man kan också förundra sig varför inte stamfaderns förnamn används oftare. Också namnet Bertil är ett undantag, som återanvändes först tvåhundra år senare i Brahestad som Sovio-släktens förnamn (Bertil Sovio, född 1878). Hade namnen på Matts och Johan härletts från evangelisternas Michel och ärkeängelns Henrik, de finska helgonens namn, varit ännu förnämare och därför mera använda än Lars och Bertil?

Sovio-namnets ursprung är ännu okänt. Dess skriftliga form varierar över årtionden. Det äldsta skrivsättet är Sohwo och Sofwo, men nästa text på Brahestads första stadskarta från 1659, Såwiå, uttalas på samma sätt som i vår tid.

[Tillbaka till början]

1. Historien om hur släktnamnet Soivo kan ha bildats

I Brahestad församlingsbok om födslar och dödsfall, används sättet att skriva släktnamnet, Michel Mattsson Sowio 1689, sedan Sofwio 1690, eller Soudenius, Sowiola 1693, Soudio 1694 och fortfarande 1708, i Hans Mattsson Soudiola 1696. Andra former som används i början av 1600-talet är Såfwia, Såfwiå, Såfjwia, Saviola, Sodio 1694, Sofvelius 1716, tills formerna Sovio och Sovelius stabiliserades i början av 1700-talet. Thomas Stenbäck använder formen Sovio och Sovelius under åren 1757 – 1768 då han skriver handskriften för Brahestad och Salos historia ”Beskrifning öfver Brahestad o. Salo socknens historik”. Han nämner att Johan Sovio (född 1699) ”ändrade namnets form till Sovelius eftersom hans farbror Joseph, som hade blivit präst, använde denna form”. I senare studier har man kommit fram till att Josef använde formen Josephus Soudenius (d. 1697) redan under studietiden 1686-87.

Stavningen av det finska språket hade vid denna tidpunkt bara börjat formas, vilket skulle förklara de många formerna av namnet. Författarna var mest svenskspråkiga, som naturligtvis använde sitt eget språk. Förklaringen till de olika skrivsätten kan möjligen bero på personliga lösningar. Författarna brydde sig inte om att kontrollera vilken form den tidigare författaren hade använt för samma efternamn.

[Tillbaka till början]

2. Ylitalo och samen Sovio

Thomas Stenbäck skrev i sin historiska handskrift ”Ylitalo herrgårds byggnader flyttades redan före stadens grundande, närmare havet, till backens landsida, där staden nu är och där ”lappen” Sovio, hade sitt torp.” Av skriftens formulering kan man dra slutsatsen att ”lappen” hade lämnat sitt torp redan tidigare. Köpte Lars eller Matts Sofa hans gård, som släkthistorien säger, eller trängde nykomlingarna helt enkelt undan dem, som så ofta var fallet? Svaret på den frågan skulle besvaras om ”lappen” Sovio har klagat över de eventuella åtgärderna till myndigheterna.

Vid den tiden var renskötsel inte en vanlig försörjning för lapparna. Lapparna var så kallade skogslappar, som levde på jakt och fiske. De bodde speciellt vid insjöarna och älvarna, också inom Salo sockenområde. Deras bosättning på kusten var ett undantag. Det kan vara att handlande bönder bosatt sig vid kusterna och lapparna av den orsaken trängts undan, inåt landet. Den på stranden bosatta Lappen Sovio har säkert varit fiskare. Platsen var lämplig, eftersom han kunde sälja pälsar och fisk till Salos handlande bönder, som förde dem från Salos hamn söderut, möjligen ända till de Baltiska länderna, då Finland var Estlands tidigare viktiga importområden. Torpet saknade troligen åkrar. Det kan antas att Lars Sohwo och hans son, Matts Larsson, hade röjt de åkrar där en del av staden finns idag. Enligt Thomas Stenbäcks information flyttade Bertil gårdens byggnader till platsen där samens Torp låg, vid stranden av Soviovikens södra del, och platsen fick på 1700-talet namnet ”Gamla Sovio”, och då fanns ladugården ännu på plats. Enligt Brahestads första områdesplan ligger Sowio bondgård på nuvarande Härkätoris plats.

De för mig tillgängliga kartor är bara från 1801-02, men ”Sovionlahti” benämningen används redan i tidigare historiska texter. Kan det antas att viken fick sitt namn efter sametorpet? Namnet torde dämed härröra sig från ett sent 1600-tal.

T.I. Itkonen har undersökt frågan Sovio namnet i sin bok ”Finska samer”. Enligt den har en person som hette Sov(i)a bott på 1500-talet i Enare, varifrån Sodankylän fått sitt gamla namn Sowankylä> Sovann från 1563> Soffuan by 1570. Sovanamnet i samiskans ursprungliga form skulle, enligt Itkonen, vara Tsoa’vej. På Brahestads-kartan från 1659 är namnet Såwiå. Endast en språkforskare skulle kunna härleda, om någon av de många namnformerna är fonetiskt möjliga från det samiska språket.

Eftersom samiska och finska är besläktade språk kunde professor Antti Sovijärvis studier delvis förklara eller reda ut problemet. Han säger att han i en finsk ordbok har hittat att ordet sovi betyder en smal vik. Enligt honom kom hans efternamn Sovijärvi från område, med ett stort antal smala vikar, Jämsän Sovijärvi. Betyder sovi > sova också en vik på det samiska språket? Om så är fallet kan uppkomsten av efternamnet Sovio vara ganska enkelt. Från Brahestads Sovioviken flöt en å (egentligen endast en bäck) därav > Sovi + å = Sovio.

[Tillbaka till början]

3. Jotaila

Sen har vi ännu ett namn, Jotaila, som används i släkthistorien om Matts Larsson från Sohvo. Då jag satte mig in i namnfrågan i Finska namnarkivet, fick jag i min hand ett silverskatteregister från Nyslotts län, som går tillbaka till 1571. Boken hade varit i professor Rapolas ägo. I Länsmansområdes skattregister från Pellosniemi, fanns beskattningsbara släkter, som skrivits på tre olika sätt: Jottonen, Jottoinen, Jottainen. Vid namnet hade professor Rapola antecknat Jotaila. Av det kan man förstå att namnen enligt honom, hade sammankoppling med varandra. På 1500-talet var flyttningar till Savolax-regionen de mest aktiva från Pellosniemi och Visulahti kommuner (14 % av alla inflyttningar). I Oulujärvi kommuns namnlistor är 20 % namnen samma som i Pellosniemi och Visulahti. Tio av dessa hushåll flyttade direkt till ”Pohjanmaa” (Bottenvikens område) Kainus eller Norrbotten (Kainus är mäenkieli och står för Överkalix och Kalix). De flyttade också till Norra Tavastland och vidare till det som idag är Österbotten. På grund av många ryska attacker flyttade befolkningen från Uleträsk-området bort och en av de naturliga vägarna var västerut, till kusten. Tidigare har sagts att antalet tavastländska namn är i majoriteten i Strands förvaltningsområde. Men det utesluter inte nödvändigtvis möjligheten att bland dem finns det också några från ”Savo”. Detta kan ses t.ex. i Savolahti, som är den första byn i Saloinen, söder om Brahestad. Det fanns också andra förbindelser, då folket i Nyslott (Savonlinna) länet redan på 1500-talet hade fört handel i Uleåborgs hamn.

Om Matts från Jotaila har berättats att han var en stor man. Ett adjektiv ”jottamoinen” betyder väldig (i storlek) och snabb.

[Tillbaka till början]

2. Sovelierans fastigheter i Brahestad

Sovelius’ hus, Rantakatu (Strandgatan) 36, byggt på 1780-talet. Byggnaden i två våningar har en bevarad karolinsk planlösning, den enda i Brahestad.

Efter det Stora Ofreden byggdes husen vanligtvis på tidigare grundstenar. Detta hus byggdes endast delvis på den gamla grunden, då den tidigare borgmästaren Henrik Cortens hus låg i riktning med Strandgatan och den nya byggnaden gjordes i Brahegatans riktning vid sidan av det tidigare Rådhusets torg. Den stora välvda källaren kan vara en rest av Henrik Corten från 1600-talet. Huset är med sin plats, en del av den ursprungliga stadsplanen.

”Soveliusten vanha, tulelta säästynyt komea sukutalo Rantakadulla jäi ainoaksi kahden kerroksen asunnoksi. Pieniruutuisine lyijypuiteikkunoineen se oli koko rantapuolen kunniavanhuksena” (övers. ungefär: Sovelius’ gamla, ståtliga, släkthus på Strandgatan förblev den enda två våningars bostad, som klarade sig från elden. Med sina små blyinfattade glasrutor, var det strandsidans hela värdiga åldring), skriver Samuli Paulaharju i sin ”Vanha Rahe” (Gamla Brahestad) bok. Då man frångick blyinfattade fönster, förstorade man istället fönsteröppningarna och gjorde fler av dem. För symmetrins skull har några av fönstren gjorts som blindfönster (endast målade fönster). Byggnaden var brädfodrad och målad röd. Den stående brädfodringen med profiltäckta skarvar kan vara från slutet av 1700-talet. I slutet av 1800-talet målades huset grönt med vattenlöslig färg. Byggnaden var därefter känt som ”det Gröna slottet.” Denna färg har senare återställts.

Huset byggdes av Matts Sovelius V (1726-1795), den tiden stadens rikaste borgare. Han köpte tomten 1777 och tomten var obyggd fram till 1785, då man påbörjade byggandet. Huset har bebotts av Sovelier ända fram till början av 1970 (och bebos ännu i sidobyggnaderna). Av dem som bott där kan nämnas Matts Sovelius V, Johan Sovelius, Fredrik Sovelius d.ä. och d.y., Matts August Sovelius och Henrik Sovelius, Georg Sovelius, Bertil, Tor, Jarl och Jorma Sovio. August Maximilian Myrberg föddes i detta hus den 24 juli 1797.

Kung Gustav IV Adolf besökte också Brahestad i Finland 1802 och gästade detta hus. Det har berättats att dåvarande ägaren, Johan Sovelius II, lät sprida ut en packe med blå kläde på vägen, som kungen kunde gå på.

Tomten sträcker sig smal genom hela kvarteret. På båda kanterna har funnits flera byggnader av vilka nu endast finns kvar följande: i Strandgatans riktning, en bostadsbyggnad i jugendstil uppförd 1912 av det dåvarande saltmagasinet (byggt 1780-1781) och en köksbyggnad (byggd 1811) ännu en tjänstestuga och tvättstuga (byggd 1811) och som fortsättning ett litet vedlider och en bod samt en bostad med två rum och kök (byggt 1819). Den sista har byggts om från en tidigare bakstuga.

På tomten finns ytterligare en tvådelad lagerbyggnad och en liten bod som flyttats dit 1998. Tjänstebostaden är utrustad till semesterbostad för släktingar.

Sovio huset, Brahegatan 2Sovio huset, Brahegatan 2. Rådhuset, som stod på denna plats, förstördes i Brahestads eldsvåda 1810. På husets innergård finns fortfarande Rådhusets fängelse ”Korttikaari” i det nordvästra hörnet av tomten. Stenfoten är förmodligen den äldsta bevarade byggnadsdelen i Brahestad. I den här byggnaden utspelas Kustaa Vilkunas bok “Miekka ja sana” (övers: Svärdet och ordet), en historia från Stora Ofreden 1714, om en ung kvinna som Ryssarna tvingade kriga i sin armé.

På den höga stenfoten lät Fredrik Sovelius d.ä. (1778-1837) bygga ett hus och det slutfördes 1812. Byggnaden skiljer sig stilmässigt från andra bostadshus i Brahestad och representerar den svenska rokoko-stadstypen typen från 1700-talet. Man har gissat att det skulle ha importeras som stockar från Sverige.

Sovio huset är ett sirligt, delvis två våningars hörnhus täckt med ett mansardtak och fodrat med gömspontbrädor. Det var den dyraste brädfodringsmetoden och gav ett illusoriskt intryck som stenbyggnad. På torgsidan på andra våningen mellan fönstren finns en klocka som påminnelse om föregångarens, det gamla rådhusets tornklocka. På Brahegatanssida finns i valvporten ett litet ”portvaktshus” hus som tillhör huset.

Från Brahegatan till gården är Brahestads enda bevarade portvalv i original och mot Myrbergsparken öppnas en andra port, med portstolpar och snedfodrade portdörrar.

Efter Fredrik Sovelius ägdes huset av Matts August Sovelius (1806-1870) och Henrik Sovelius III (1817-1904) som bodde i huset. Fredrik Wilhelm Sovelius (1880-1906) fick huset som arv och efter hans död blev Jarl Sovio (1892-1940) ägare, fram till 1923 då han sålde den till Antti Pietilä.

Det sanerade huset ägs nu av staden. I det skyddade huset finns nuförtiden stadens festlokal och samlingslokaler, liksom också kulturkontoret. Gården är flankerad av lager och lägenheter som har renoverats på utsidan och moderniseras inomhus.

Johan Langs Hus, Brahegatangatan 10 och Kirkkokatu 19Johan Langs Hus, Brahegatangatan 10 och Kirkkokatu 19. Langs familj var bland de första invånarna i staden. Johan Lang (1745-1823) var den rikaste borgaren. Företaget grundades 1786. I hans ägo var två tomter invid det nya torget. Först färdigställdes gårds- och lagerbyggnaden 1811. Lagerbyggnaden byggdes i hörnet av torget, bredvid huvudbyggnaden. De separerades med en täckt grind, där ännu den ena pelaren fortfarande är kvar. Bottenvåningen bestod av en hög stensockel, från vilken ett fönsterlöst invägningsrum (vågrum) fanns, som ursprungligen var målat i rött.

Huvudbyggnaden, hörnhuset, blev färdigt 1812 och målades med röd ockra.

De befintliga fasaderna kommer från Sovio tiden. De var antagligen designade av arkitekten Johan Oldenburg. Arkitektoniskt är huset kanske det mest värdefulla av Brahestads byggnader. Huset är täckt av ett rött valmat tak (teglen hämtades från utlandet som ballast då det inte fanns tillräckligt med gods).

Fasaderna är uppdelade i tre delar med två starka horisontella lister, där den övre vilar på risalit-delen (falsk risalit) och delande pilasterns doriska ändor. På listens övre sida finns vindsfönstren. Deras placering följer mellandelens fönsterdelning. Den nedre listen ligger strax under fönstren och bottendelen är uppdelad i två delar, väggen och stenfotens övre del som är litet utdragen från väggens yta. Dörren mot Brahegatan har tagits upp först under 1900-talet. Husets målning förnyades till den nyklassiska andan efter ombyggnaden med gul färg, pilaster och lister i brunt. Huvudbyggnaden hade 16 varma och 2 kalla rum.

I vinkel med dessa byggnader ligger en lägre sidobyggnad, färdigställd är 1816. I början fungerade den som ett bostadshus, men ändrades på 1820-talet till kontors- och butikslokaler. Man öppnade en dörr i vinkel i hörnet av torget och Kyrkogatan. Hörnet hade ett dekorativt taktorn, likt det, i huset mitt emot. Under Franzéns tid fungerade i denna byggnad ”Salahmis bruksbutik”.

Zacharias Franzén (1787-1852), som skaffat sin rikedom i Uleåborg, kom till Johan Langs som affärens bokhållare och gifte sig med hans dotter Sofia Gustava. Efter Johan Langs död ärvde Franzén rörelsen med både mark och byggnader.

År 1852, kom byggnaderna i Fredrik Sovelius d. y.’s ägo (1822-1897), vars första maka var Johanna Margareta Franzén (1830-1857).

Sten-Sovio, Brahegatan 13. Tomten började bebyggas av Carl Gustaf Hedman 1812. Hans företag tvingades i konkurs 1817 och Hedman sålde tomten och byggnader till Johan Sovelius (1770-1852) och hans bror Fredrik Sovelius d. ä. (1778-1837). Huvudbyggnaden blev klar först då Frederiks änka Catharina (f. Frieman 1779-1855) ägde den 1849. Catharinas son, Johan Sovelius d.y. (1812-1853), ärvde byggnaden. Hans änka Olivia Sovelius bodde i huset med sin son Matts Johan Ernst Sovelius. Båda dog 1897.

Huset är byggt på ”syltä korkealle mökyläkiviselle kengälle” (övers. ungefär: en famn hög sko av stenbumlingar) (Paulaharju: Vanha Raahe), som gav huset namnet ”Sten-Sovio”. Dess källare var ursprungligen inredd med ett butiksrum, med ingång från Brahegatan. Byggnaden har valmat tak med röda tegel. Längs övre delen går en list som avgränsar vinden. Vindsfönstren finns bara ovanför vartannat husfönster. Väggarna är rappade och för att få en starkare effekt av stenbyggnad togs fönstrens brädfoder bort. Doriskt ändade rustika pelare delar väggytorna i risalika zoner. Kant-risaliten på torgsidan är försedd med två triangulära täckningar och fronten på Brahegatans sida har ett fönster i kantzonerna. Det gjordes två stora salar till huset, den större på Brahegatans sida och den mindre på torgsidan.

Den stockbeklädda byggnaden målades blå-grå, sedan vit puts, pilastrar och takvåningen röd och stensockeln svart.

I början av 1900-talet fungerade huset en lång tid som ett hotell. Idag äger Staden huset och fungerar som Arbetarinstitut medan nedre våningen fungerar som föreläsningssal och utställningslokal.

Montins hus Brahegatan 12. Byggnaden är en del av den andra stadsdelen som, vid stadens grundande, var Bertil Sovios åkermark. Till den hörde också den södra sidan av kyrkans mark. Huset ligger i nordöstra hörnet av Pekkatorget och Michel Abrahamsson Montin lät bygga det 1811. Den nuvarande fasaden går tillbaka till 1860-61, då sonen Henrik Montin ärvde huset av sin far. Huset var hans födelseplats. I början av seklet, blev Georg Sovelius (1857-1932) ägare till, men sålde det 1921 och flyttade till Strandvägen 36. De sista åren av sitt liv led han av reumatism och var rullstolsbunden.

Mot torget har en del av huset ett mansard-tak, där båda gavlarna och i mitten på fasaden är förhöjda. Fönstren på övervåningen ger intryck av bebodda rum, men hela övervåningen är vindsutrymme. Huset är rappat, men husets lägre förlängning på sidan mot Brahegatan är slätbrädfodrat. Pilastrarna avgränsar mitten av fasaden i bottenvåningen och de två fönstren med trekantiga tak. Husets nuvarande utseende är från 1860-talet med undantag av gårdssida verandor, som Georg Sovelius lät bygga i början av 1900. Den låga vackra byggnaden på gården har ersatts med en nybyggnad och den ovanliga ”genomkörningsboden” till Ämmänkatu har rivits för att ge plats åt ett radhus.

Brahenkatu-14-16-ja-sis%C3%A4kuva-Rosa-Soveliuksen — Brahenkatu 14-16. Foto inifrån Rosa Sovelius stora sal. Bild: Samuli Paulaharju 1923.

Franzéns hus. Brahegatan 14-16. Tomten tillhörde, enligt mätningarna 1810-11, Johan Lang, som förmodligen lät bygga huset 1812. Efter Johan Langs död blev Zacharias Franzén ny ägare. Efter det att kommerserådet dött, bodde hans änka Lovisa Eleonora Franzén, född Frosterus (1805-1898 tillsammans med sin dotter Lovisa Elisabet (Betty) Donner där. Fredrik Sovelius d.y. fick huset i arv efter sin fru, därefter ärvde hans son Fredrik Oscar Sovelius (1855-1896) och efter Fredrik Oscars död, bodde hans änka Rosa Johanna Margareta född Borg (1857-1928) där fram till sin död.

Huset var byggt på en hög stenfot. Huset med det valmade tegelklädda taket var uppdelat i tre delar med horisontella lister, där den översta delen hade två rutors vindsfönster. Mitterdelens sex rutors fönster började från den nedre horisontella listen. Väggarna var täckta med spontade bräder. Husets hörn hade rustika pilastrar.

Helhetsintrycket var rätt ståtligt. I byggnaden fanns bl.a. en liten och en stor sal: den gula och den blå kammaren.

I Franzéns hus fungerade länge Hotel Pehr Brahe tills huset brändes ner (mordbrand). På platsen har uppförts ett servicehus för äldre, ”Kreivinaika”. Till huset hörde en liten butiksbyggnad som fortfarande finns kvar och ingår som en del av servicehuset.

På den stora tomten planerade Nanny Franzén-Lagerborg en stor trädgård på 1860-talet till minne av sitt bröllop. Närmare byggnaden fick sibirisk ärt, syrener, kaprifoler och rosenbuskar sin plats, i mitten ett i Brahestad ovanligt lärkträd vars plantor importerades från Salahmis bruks trädgård. Köksträdgården separerades från resten av gården med bärbuskar. Bänkar placerade under träden och den lummiga bersåns sittgrupp gav skugga och en bekväm miljö för umgänge.

Under Rosa Sovelius’ tid blev huset en viktig samlingsplats för hennes fyra söner med familjer och även för stadsbor. Det surrade mycket stadskultur och tankar om stadsbornas välfärd.

Junnelius Hus, Brahegatan 17. Byggt i början av 1800-talet. Köpman Fredrik Viktor Sovelius (1851-1883) köpte huset av Junnelius och idkade handel där. Han grundade genom testamente en fond vars avkastning skulle, genom kommunfullmäktiges beslut, understödja mindre bemedlade stånds fruntimmer.

Byggnaden är belagd med profilerad sömförstärkt stående brädfodring, vindsvåningen med liggande brädfodring. Rumsfördelningen följer pilastrarnas uppdelning av väggarna, där mittdelen är bredast. Pilastrarnas kapitäler avslutas längst ner på den horisontella brädfodringen. Ovanför vartannat fönster finns, på vindsvåningen, ett smalt fönster med två fönsterrutor. Gavelsidans vindsfönster är halvcirkelformiga. De ursprungliga fönstren har vid någon tidpunkt byts ut till ett halvcirkelfönster som delats in tre fönsterrutor.

Fredrik Viktors hus köptes av rektor Wangel, vars familj bodde där fram till 1924. Hans svärson Tor Sovio med sin fru Dagmar ärvde huset efter Wangel och bodde där till 1930-talet. Nuförtiden är byggnaden Brahestads Frikyrkas samlingslokal.

Reiniläs hus, Strandgatan 40. Enligt stadsplanen från 1659 var tomten redan bebyggd vid den tiden. Köpmannen och riksdagsmannen Henrik Sovelius (1772 – 1817) lät bygga huset 1807. Tomten köpte han från sin bror Johan år 1797.

Huset är byggt på en hög stenfot, taket är brukstegel, som hämtades som ballast då segelfartygen inte fick lastrummet fullständigt fyllda. Taket är intressant. I botten finns en 1½ tums råspont, sedan näverskikt, sedan pärttak och ytterst täckt av tidigare nämnda tegel.

Byggnaden är uppdelad med två horisontella lister till tre sektioner. I den översta delen finns tvåglasfönster på samma ställen som mittsektionens sexrutors fönster. Hörnen är täckta av rustika pilastrar som slutar i en enkel profilerad kapitäl. Stenfotens fönster har lagts till av den nuvarande ägaren.

På norra sidan av tomten finns en bagarstuga-bagarkammare (Lundqvist) byggd på mitten av 1800-talet.

Gårdens lagerbyggnad är i två våningar och byggdes i 1800-talets början. I den låga byggnadens övre del finns dörrluckor ovanför dörren. I mitten av 1800-talet fanns det ett litet ölbryggeri och ölbryggarens lägenhet där. Husets tidigare ägare var från 1838 kapten Henrik Wichman, 1849 lantmätare C. G. Lundqvist, 1863 handelsskeppare Johan Erik Löfberg, 1910 Brahestads församling, sedan seminariedirektör Väinö Helle, 1927 rektor Eino Heinämaa och 1962 och stadsrådet Yrjö Reinilä.

[Tillbaka till början]

3. Sovelier som studerande, som idkar kultur och i förtroende-positioner

Fram till år 1775 åkte nio av Brahestads-söner från borgerliga familjer, för att studera vid universiteten i Åbo och Uppsala. Av dem var följande tre från släkten Sovio-Sovelius i Brahestad (från Brahestad var det totalt 26):

Matts Soudion-Sovios son Josef Soudio (föräldrar Matts Soudio och Kristina Antilius), som under studien tog den latinska formen av Josephus Soudelius. Han skrevs in vid Åbo universitet under hösten 1686 (i matrikeln namnet Joh. Sondelius). Hans födelsedatum är inte känt, men Josephus dog 1697 i Nyen (fanns där nuv. Petersburg ligger). Han fungerade som biträdande regementspastor från 1689 och tilldelades 1696 med kunglig fullmakt kyrkoherdeämbetet i Nöteborg.
Matthias Sovelius V, född 1726, (föräldrar Johan Sovelius och Kristina Valling), inskriven vid Åbo universitet 1743 och studerar ett år senare vid universitetet i Uppsala. Han fungerade som handelsman i Brahestad och vägrade bli Rådman, eftersom han fruktade att ämbetet skulle begränsa handeln (Tavla 37).
Den mest framgångsrika eleven var Matthias bror Nils Sovelius, född 1737. Efter att först ha ägnat sig åt pedagogik i Brahestad, blev han inskriven vid Uppsala universitet 1756 och i Åbo 1758. Han disputerade 1759 under ledning av professor Kalm med sin doktorsavhandling om den Österbottniska väsentliga ekonomiska frågan, nämligen den fria stapelrättigheten eller att fritt segla utomlands ”Et Academiskt Snille Yrck om Nyttan, som tilfaller en Province at en deri anlagd Stapelstad”. Han gjorde en viktig bana som Rådman, skeppsredare och handelsman i Uleåborg (Tavla 78).

Johan Brandberg, född 1722, son till en rådman från Uleåborg och namne med sin fader (moder var Katarina Sovelius). Fick privat undervisning vid Uppsala universitet 1767. Han fungerade sedan som Uleåborgs Rådsrätts askultant (Tavla 34).

Henrik Enqvist född 1747, son till Limingos länsman Henrik Enqvist och Anna Sovelius. Studerade två år i Uppsala och två år vid Åbo universitet. Prästvigdes 1771 och tjänstgjorde som sockenadjunkt i Ijo församling, men drunknade redan 1791 någonstans mellan Kuivaniemi och Olhava (Tavla 34).

Henrik Argillander, född 1754 i Lochteå. Kaplan Henrik Portinus-Argillander och Anna Kristina Sovelius son kom till skolan i Vasa 1771 och Åbo universitet 1774. Efter studierna fungerar han som Lochteås sockenadjunkt (Tavla 45).

Brodern till Henrik Argillander Erik Argillander, född 1761, togs till skolan i Vasa 1773. I Vasa skolmatrikeln blev han först inskriven som ”Bond Dräng”. Godkändes till Åbo universitet 1781. Bodde senare i Sievi (Tavla 38).

De flesta av pojkarna Sovelius började sina studier vid Brahestad Elementärskola, och några fortsatte till Uleåborg Trivialskola. Av dem kan nämnas Fredrik Sovelius (1822-1897), Henrik Sovelius (1916-1904) och Matts August Sovelius (1806-1870), (som efter det första året av studier fortsatte att studera i Gävle), samt Fredrik Oscar Sovelius och Georg Sovelius.

Av Fredrik Oscars söner, studerade både Bertil och Jarl ett år i Tyskland och ett år i Storbritannien. Tor Michael (klasserna VI-VII, 1900-1902) och Fredrik Wilhelm (klasserna IV-VIII, 1893-1899) i Helsingfors, i Nya svenska Samskolan.

Johan Valdemars (1853-1895) son Väinö Valdemar Sovelius (1880-1940) blev färdig agronom och sonen Åke Valdemar Sovelius (född 1905) sjökapten 1943, Bertel Bror Sovelius (född 1908) agrolog och Gösta Valdemar Sovelius (född 1914) sjökapten.

Efter att man grundat en borgare- och handelsskola i Brahestad (1882), är det flera medlemmar av släkten som studerat där. Skolan var från början treårig och den högsta handelsläroanstalt i Finland före inrättandet av handelshögskolan. Fredrik Sovelius d.y. skrev på sin fritid ett utkast till Brahestads historia. Hens far, Fredrik Sovelius d.ä. var intresserad av släktforskning. Han utarbetade en utredning om Sovelius-släkten och Fredriks d.y. historiemanuskript förvaras i landsarkivet i Uleåborg i Sovion arkiv.

År 1864 presenterade Fredrik d.y. idén om att sätta upp Per Brahes staty i Brahestad. Projektet fick en positiv mottagning. De praktiska arrangemangen startades av hans son Fredrik Oscar Sovelius med sin fru Rosa Sovelius. Pengarna samlades in med kvällsfester, syföreningar och dans i rådhuset. Då åboborna hade ansett, att den av Valter Runeberg beställda statyn, var för liten i deras stad, köpte brahestadsborna den och statyn restes hösten 1888 vid Stortorget. Stadsborna började kalla torget Pekkatorget och det var länge en allmän mötesplats för stadsborna.

I borgarhemmen ägnade man sig åt litteratur. På den viktigaste platsen på bokhyllan förvarades böcker om sjöfart och dess förordningar. Den religiösa litteraturen i familjebiblioteken var naturligtvis numerärt den största. Familjebiblarna var de viktigaste familjearkiven, eftersom de innehöll anteckningar om viktiga händelser i familjen och händelser inom släkten. Böcker om historia och naturvetenskap var knapp, men språkkunniga borgarfamiljerna skaffade böcker på flera europeiska språk. Under sina besök i Stockholm gick man mycket till bokhandlare och det man mest hämtade hem till Brahestad var böcker. Somliga redare skaffade böcker till sina fartyg. På rederiet Durchmanin kunde man läsa Nationaleposet Kalevela genast efter att det getts ut. Under marknadstider i Brahestad satte bokhandlaren Bergdahl från Uleåborg upp ett stånd med böcker. Dock var urvalet ganska magert. Lika magert var det med böckerna i Brahestads första ”bokhandel”, då lärarinnan Heickel började sälja böcker i sin egen sin sal.

Senare skaffade hon en egen butikslokal för sina böcker. Man vet att Christina Sovelius-Myrberg var känd för att vara en särskilt flitig läsare och hade studerat en stor mängd historisk litteratur. Rosa Sovelius har berättat att det fanns en läsecirkel för läsintresserade stadsbor.

Tidningar publicerade viktig information för köpmän och redare. Tidigare följdes priserna för tjära i engelska tidningar, men ganska snart började svenska och finska tidningar förmedla denna viktiga information. Till Brahestad beställdes tidningar från Stockholm, Åbo och Helsingfors. Tidningar som ”Svenska Aftonbladet”, ”Åbo Underrättelser”, ”Suometar”, ”Familje-journalen”, ”Mode-journal” och ”Oulun viikkosanomat” var kända här.

[Tillbaka till början]

4. Sovelierna handel med tjära på 1700-talet

Av Brahestads handelshus, var det Soveliska handelshuset det mest specialiserade handelshuset för handel med tjära. De första bevarade räkenskapsböcker är från 1740-talet, då handelshuset leddes av Johan Sovelius I (1699-1765) och hans son Matts Sovelius IV (1726-1795). På 1740-talet var marknaden för tjära fortfarande liten. År 1746 hämtade 48 st bönder 631 fat tjära till Sovelius. Cirka 10 år senare var det 97 st hemman som hämtade 1 440 fat tjära. På en treårsperiod 1777-79 var det totalt 575 hemman som hämtade totalt 7 570 fat tjära, ett genomsnitt på 13 fat per hemman. Under den följande treårsperioden från 1804 till 1806 hade mängderna ökat till 582 hemman och 8 075 fat, i genomsnitt nästan 14 fat per hemman. Tjäran kom från Salos, Siikajokis, Pyhäjokis och Kalajokis kommuner. Den största mängden tjära kom under första perioden från Pyhäjoki och under andra från Kalajoki, fastän Kalajoki tidigare hört till Gamlakarlebys handelsområde.

Bondens ersättning varierade mellan 1765-1776 från 10 till 27 koppardaler. Kvaliteten på tjäran påverkade priset. Enligt Hautala, fick man från milan 34,5 % fin tjära, 60,5 % tjock och ca 5 % halvfin tjära. Den fina tjäran var den dyraste. För tjäran hade fastställts ett så kallat skattepris för vilket man måste betala skatt. Priset som Sovelierna betalade var tidvis en aning högre än skattepriset.

Eftersom många av tjärbönderna var i skuld till handlaren, kunde man förvänta sig att till dem skulle betalas ett lägre pris, men detta kan inte visas i bokföringsböckerna. Detta verkar vara litet speciellt, eftersom skuldaffären emellertid orsakade en förlust för handlaren, då ingen ränta sattes på skuldkontot. En ränta på 3 – 6 % lades till först då skulden noterades betald. Å andra sidan kan det noteras att de skuldsatta bönderna garanterade regelbunden leverans av tjära till deras köpman.

Lönsamhet för en tunna tjära varierade. I slutet av 1700-talet beräknade Sovelierna att omkostnaderna var nästan 20 % av priset (skatt, frakt, mäklare etc.). Den genomsnittliga vinsten var 30 %, men under konjunkturuppgången kunde det ha stigit till över 100 %. Stockholms köpmän skötte om att vinsten för österbottniska borgare inte steg mer än strax över 50 %.

Av böndernas försäljning vid sekelskiftet 1700-1800, till Sovelius var tjärans andel 62 % och smöret 30 %. Resterande 8 % bestod av andra artiklar (talg, kummin, spannmål, etc.)

[Tillbaka till början]

5. Soveliernas handelsaffärer

”Handel är denna stads viktigaste och bästa levebröd. Nuförtiden har cirka 50 köpmän handelsrätter och -friheter. De hämtar från Siikajoki, Salo, Pyhäjoki kommuner och delvis från Kalajoki kommun talg, ost, tjära och lite råg, korn och humle. Det mesta av spannmålet samt linet, hampan, humle och vissa boskapsskötselsprodukter hämtades från Savolax grannkommuner, Idensalmi, Kuopio och Viitasasari”.

Detta korta citat från Thomas Stenbäcks historiska skrift från 1759 berättar i förkortad form från vilken landsbygd varorna för Soveliernas handel kom. I listan saknas tygerna, som i synnerhet på 1600-talet kom till staden från landsbygden.

Släktens handelsverksamhet i Brahestad utgör en obruten historisk kedja från 1600-talet fram till 1930-talet. Affären nådde också ut till närliggande städer Uleåborg, Gamlakarleby och Torneå, där släktens medlemmar var handlare.

Det är svårt att få exakt information om Soveliernas handel under den tidigare delen av 1600-talet. De första affärsmännen var (i fjärde generationen) uppenbarligen bröderna Michel och Matts Sowio II.

Enligt informationen från Thomas Stenbäck fungerade Michel Sowio som skattefogde tillsammans med Henric Forbus. Han hade varit en framgångsrik affärsman, och hade råd att bekosta de snidade fönsterdekorationerna av Michael Balts till Brahestads kyrka. Förmögenheten kan ha kommit delvis från hans fru, en dotter till en turkisk köpman, skotten Auctor Mc Dougal.

Betydligt mer säker är informationen om hans bror, Matts (Soudio) Sowio II, som utövade handel med landsbygden. Han anklagades flera gånger för att hämta oförtullade varor till staden, eftersom han bodde alldeles utanför tullgränsen och lagrade där produkter hämtade från landsbygden. Slutligen stämde handelsinspektören Hendrich Turdfiel honom till rätten, vilket resulterade i att Matts Sowio flyttade från sitt hus ”Såwiå bondgård” till staden. Han är känd för att han höll en krog och under en tid ett gästgiveri på 1680-talet. Att hålla ett gästgiveri var, en ansträngande uppgift och den som ansvarade för detta försökte ofta byta gästgivarvärd.

Matts Sowio II och hans son drunknade i Bottenviken hösten 1685.

Tre av Matts söner, Mickel (1660-1710), Hans (1663-1710) och Matts (Soudio) Sovio III (d. 1715) var alla köpmän i Brahestad. Matts Sovio III valdes 1698 sim medhjälpare för underhållet av remmarna i farleden till Brahestad. Borgarna var skyldiga att ta emot gemensamma uppgifter. Arbetet skulle inte ha varit trevligt för honom, eftersom den egentliga servicemannen för remmarna, Jöran Alff klagade över att Matts ingenting gjorde som medhjälpare. Att vara som medhjälpare skulle det kunna störa handelsverksamheten, medan remmarna var nog så viktiga i den trånga skärgården. Under Stora Ofreden flydde han till Stockholm, där han dog med sin fru år 1715.

Om Matts III’s son Matts Sovio IV (1680-1709) berättas det i boken ”Döda Brahestads församling” så här: ”Handelsman, borgares son dog på väg i Tawastland, i Pronckala byn i Pyhäjoki 21.03.1709 29 år 7 månader gammal”. Enligt Henrik Holms systerson var han en rik ”tusen dalers köpman”, som gjorde långa handelsresor. När han dog, var han på återresa från en handelsfärd i Nyen (nuvarande Petersburg). Förbindelserna mellan Brahestads köpmän och den av svenskarna kontrollerade Nyen var solida allt sedan stadens grundande.

Hans Mattsson Sovelius (1663-1710) och hans son Henrik Hansson (Sovio) Sovelius I (1693-1745) var båda handelsmän. De flesta Brahestadsbor hade odlingar, antingen på egna eller på stadens hyresmarker. Om Henriks berättar dokumenten att han till exempel år 1713 sådde mer än två kappland (ca 1/32 tunnland) med säd. Mängden är liten (ca 3 ar) och odlingarna var förmodligen fler, men de kunde ha varit svedjemark, som inte ingick i skattelistorna.

Johan Hansson Sovelius I (1699-1765) var en framgångsrik handelsman och rådman. Av de bevarade dokumenten kan man följa verksamheten i det handelshus han skapade och följa det i flera generationer framåt. Han etablerade Sovelius-namnet och var en av grundarna tillsammans med bröderna Freitag i det nya bäckkokeriet i Brahestad under 1759. Under Johan Sovelius tid började man använda papperspengar istället för besvärliga kopparpengar (officiellt från år 1745). Hans dotter, Anna Christina, gifte sig med Henrik Argillander och deras dotter Maria med Baltzar Freitag.

Då Johan Sovelius dog, tog hans äldste son Matts Sovelius V (1726-1795), hand om den största delen av hans rörelse. En del av den delades bland andra söner och svärsöner. Matts Sovelius äktenskap med den rika handelsmannen Johan Possenius’ dotter från Uleåborg, ökade ytterligare hans rikedom, så att vid hans dödsfall 1795 värderades hans tillgångar till 35 599 gäldenärsriksdaler. Det var mer än någon annan Brahestads eller Uleåborgs borgares rikedom vid den tiden. Hans handelsförbindelser sträckte sig över Salo, Siikajoki, Pyhäjoki och Kalajoki storkommuner och bouppteckningen efter honom kan följas för tidsperioden 1765-1809, då tidigare nämnda kommuners antal gäldenärer, som fanns i Matts Sovelius V bokföring, var 188 st. Beloppet är det största för Brahestad köpmän. Inteckningsansökningar vid samma tidpunkt var 113. Matts Sovelius V tog inte emot rådmansämbetet då han ansåg att all hans tid krävdes till hans handelsrörelse. I sin ungdom studerade han både i Åbo och vid Uppsala universitet. Dottern Christina Sovelius gifte sig med tullföreståndaren Myrberg och Elisabeth Sovelius med Gabriel Brander.

Johan Sovelius II (1770-1852) fortsatte sin faders rörelse så bra att han lämnade efter sig vid sin död 134 000 silver rubler. År 1800 var han den näst rikaste av Brahestads borgare och värdet av hans egendom var 17 935 specier. De två bröderna till denna ogifta man, var Henrik Sovelius II (1772-1817) och Fredrik Sovelius d.ä. (1778-1837), som också var självständiga handlare och redare. Henrik Sovelius’ II enda överlevande barn var Catharina Margareta Rådberg f. Sovelius. Släktgrenen är fortfarande kraftig i Sverige.

Henrik Sovelius II och Fredrik Sovelius d.ä. var med vid Brahestadsbranden 1810. Bland annat förstörde deras handelsgård. Med stadens nya stadsplanering, frigjordes den tidigare Rådhustomten, till vilken Fredrik Sovelius bytte sin tomt invid Pekkatorget och lät där bygga en ny handelsgård 1812 och Henrik Sovelius II, byggde ett nytt hus på Strandgatan (nr 40) 1807. Henrik Sovelius II var representant för Borgarståndet på Borgå lantdagar 1809.

Fredrik Sovelius d.ä. och hans fru hade nio barn, varav fem söner. Dotter Sophia Elisabeth gifte sig med den svenska bergshauptman Sebastian Tham. Den stora släkten lever kraftig vidare i Sverige (se Tavlorna 97-151, syftar på släktboken Sovio-Sovelius suku). Maken till Emilia Katarina var kronofogden Gustaf Adolf Hårdh (se Tavlorna 95 – 96).

Henrik-ja-Matts-August-Sovelius — Henrik och Matts August Sovelius

Av de fyra överlevande sönerna blev det sjöfarare och köpmän. Matts August Sovelius (1806-70) studerade först i Uleåborg och sedan i Gävle, Sverige. Han flyttade till Uleåborg, där han fick redarrättigheter 1829 och handelsrättigheter 1833. Under sin Uleåborgsvistelse tog han också hand om Nyby glasfabrik, som han ägde tillsammans med Zachris Fredrik Franzén och hans far Fredrik d.ä. När hans far dog 1837, flyttade Matts Augusti Sovelius tillbaka till Brahestad, där han som huvudsyssla skötte sin faders blomstrande affär, tillsammans med sin bror Henrik Sovelius III (1817-1904). Denne fick Brahestads handelsrättigheter 1840. Under 1860 delade de på företagsskötseln, så att Henrik höll bokföringen, korrespondens och ”krimskramsbutiken” och Matts August lanthandeln, skeppsutrustningen och skeppsredaruppgifterna.

Den tredje sonen Johan Sovelius III (1812-1853) hade fått sjökaptensutbildning, men han startade också en framgångsrik affärsverksamhet och var delägare i flera fartyg. Efter hans tidiga död (i kolera) drevs verksamheten vidare av hans energiska änka, Olivia Sovelius (född Winsten 1827-1897), en dotter till en köpman Winsten från Jakobstad. Olivia Sovelius beviljades borgarskap 1853 och tog med beslutsamhet hand om rörelsen med fortsatt märkning av ägandeandelarna i fartygen och lät färdigställa den efter makens död ofullbordade handelsgården ”Kivi-Sovio”. Äldste sonen Johan Sovelius IV (Matts Johan Ernst 1849-97) tog senare över rörelsen men dog redan 1897, samma år som sin mor. Han är en av de första köpmännen som började annonsera i den lokala tidningen ”Raahen Sanomat” (Brahestads tidning). Genom tidningen erbjuder han sina kunder ”grisfett och smör” den 23 november 1889. Johan Sovelius var medlem i Brahestads Handelsklubb fram till sin död.

Den andra sonen Fredrik Viktor Sovelius (1851-83) köpte det så kallade Junnelius-huset där han hade sin handel. Han inrättade en fond, vars intäkter understödde, genom kommunfullmäktiges beslut, mindre bemedlade stånds fruntimmer.

Den yngsta av bröderna, Johan Valdemar Sovelius (1853-1895), flyttade till Pikis 1876 och köpte där Linnunpää gård, dit han flyttade med sin nygifta hustru. Senare sålde han Linnunpää och köpte en större gård, Skinnarviks herrgård i Dragsfjärd och även aktier i Skinnarviks glasfabrik. Fabriken lät bygga två fartyg, Svan och Polstiernan.

I Brahestad ha redan i många generationer verkat Langs handels- och varvsföretag. Den fjärde generationen, Johan Lang (1745-1823) registrerade i detta namn sin affär i Brahestad 1772. Den åldrande storföretagaren anställde en bokhållare från Uleåborg, Zachris Franzén (1787-1852), biskop Frans Mikael Franzéns yngsta bror. Den nya bokhållaren ingick redan 1814 äktenskap med Johan Langs dotter Johanna Gustava Lang (1796-1826) och två år senare skötte han redan företaget. När Johan Lang dog 1823 blev Franzén företagets ägare. Franzén utvidgade det framgångsrika företaget genom att skapa såg- och järnverk där man även idkade jordbruk boskapsskötsel. (Se kapitlet Industri). Även rederiverksamhet tillkom. Titeln Kommerseråd fick Zachris Franzén 1830. Han ingick ett nytt äktenskap, tre år efter sin hustrus Johannas död, med Ilmajokiprosten Erik Frosterus dotter, Lovisa Eleonora Frosterus, som var Zachris Franzéns systers styvdotter.

Då hans äldste son, Johan Franzén (1813-95) hade sin egen verksamhet och hans intellektuella kapacitet inte skulle räcka för att leda ett storföretag, tvingades verksamhetens ledning återgå till svärsonen. I företagets tjänst hade redan före år 1850, kommit Fredrik Sovelius’ d.ä. yngste son Fredrik Sovelius d.y. (1822-1897), som gifte sig 1850 med Johanna Margareta Franzén (1830-1857). Då kommerserådet Zachris Franzén dog två år senare, hamnade all verksamhet hos Fredrik Sovelius. De hade redan, då Zachris Franzén levde, haft flera gemensamma företag.

historia_clip_image010 — Fredrik Sovelius’ och Johanna Margareta Franzéns förlovningsfoto.

Rörelsen fortsatte att expandera. Som sjökapten föredrog Fredrik Sovelius rederiverksamhet, men han inrättade ett antal väldigt olika nya företag tillsammans med andra Brahestads företagare. (Se kapitlet industri). På hans tid råkade hans och andra Brahestads affärsmäns verksamhet ut för en stor förödelse, Krimkriget. Förstörelsen under den tiden var den mest allvarliga för just Brahestad. Engelsmännen förstörde år 1854 fem skeppsvarv och brände färdiga och skepp under byggnad. Av dessa hörde barken ”India” till Langs handelsföretag, likaså briggen”Kaleva” som byggts på Langs varv och sålts till Sverige och väntade i hamnen på utskeppning till den nya ägaren. Av de Soveliska fartygen brändes barken ”Sophia” och galeasen ”Loppan” med sin tjärlast ute till sjöss. Även tjärlagrets byggnader och hela lagret, 6 000 fat tjära, beck-kokeri och 1 500 fat beck brändes. Dessutom brändes 1 000 standard (stapelmått) brädor och plankor. En del av Langs, Fredrik och andra Sovelius fartyg stod på ”tomgång” i hamnar i främmande länder och sju fartyg måste säljas (med förlust), för att de inte skulle falla i fiendens händer. Omfånget av förstörelsen på Brahestads rederi kan ses i det stora antalet arbetslösa, 520 män och 370 kvinnor. De hade haft sin inkomstkälla som sjömän, båtbyggare eller inom handeln innan förstörelsen.

Motgångarna fortsatte. Tre år senare dog Johanna Margareta Sovelius endast 27 år gammal, två dagar efter sonen Georgs födelse.

Då kriget var slut startade Fredrik Sovelius snabbt återuppbyggnadsarbetet och snart var en ny flotta klar för att erövra världens hav. Vid tiden då Saima kanal färdigställdes (1856), styrdes handel från landsbygden i norra Karelen och Savolax söderut och de länge använda anslutningarna till Brahestad minskade.

historia_clip_image012 — Stående: Ebba Ljungren, Georg Sovelius och Nanny Cedercreutz. Sittande: Betty Donner, Naima Sovelius f. Forsén och Fredrik Sovelius II.

År 1869 tilldelades Fredrik Sovelius titeln kommerseråd. Efter mer än trettio år som änkling, trädde han in i ett andra äktenskap 1891 med en ung svenska Ebba Ljunggren, som kom till Brahestad som sällskapsdam åt Lovisa Franzén och hennes blinda dotter Betty Donner.

Hans son Fredrik Oscar Sovelius (1855-96) beviljades borgarrättigheter 1875. Han bedrev handel med landsbygden, export- och importrörelser. Fredrik Oscar Sovelius annonserade 1889 i Raahen Lehti (Brahestads tidning) att han köper ”råg, havre och korn, gräsfrö, kalvskinn, pottaska och tegel.” Av dessa var kalvskinn och pottaska avsedda för export. Endast i undantagsfall kunde spannmål exporteras. Fredrik Oscar tog över ledarskapet i Johan Langs butik först 1894 men dog två år senare, ett år före fadern. Ansvaret för förvaltningen av rörelsen lämnades till änkan, Rosa Sovelius (1857-1928) född Borg, som stöddes av de trogna medarbetarna och ledde butiken i fem år.

Efter sina studier åtog sig familjens äldste son, Bertil Sovio (1878-1936) att fortsätta arbetet efter sin far och mor år 1901 vid en ålder av endast tjugotre år.

Soveliernas tid med segelfartyg hade slutat 1898, då de sista fartygen såldes (Brahestads tid med segelfartyg fortsatte dock och till hamnen kom ännu 25 segelfartyg så sent som 1915). Efter den starka skeppsbyggnads-, rederi-, export- och importverksamheten, sökte man nya verksamhetsformer. Handeln med landsbygden var nu liten. Den var mer fokuserat på detaljhandel och grossisthandel, men exporten var fortfarande med i viss utsträckning. Johan Lang exporterade kummin, högst 1 000 kg per år och från 1912 är det den sista anteckningen om 400 kg kalvskinn. Huvudfokus var på import och försäljning av konsumtionsvaror och livsmedel.

Då Reinis affärsrörelse lades ner 1906 flyttade Johan Langs butik till de lediga lokalerna tvärs över gatan.

Mångsidigheten i Langs affärsverksamhet är väl illustrerad av annonser som publicerade i Raahen Lehti år 1906:

Kostymtyger för herrar och damer, gardintyger.

Petroliumkök, köttkvarnar, metspön och krokar

samt fiskelinor i silke och bomull. Asfallsfilt och borstar.

Kokosrep, tapeter, spännpapp och -papper,

lineoliummattor, målfärgsmaterial, järnsängar.

Vetemjöl

Verksamheten omfattade med vårt nuvarande språkbruk, ett varuhus och en grossisthandel, ”hämthandel”, som sålde varor till småaffärer och lanthandlare. Många av dem råkade i svårigheter i början av seklet. Ett bra exempel är fallet då en man, som tidigare varit sjöman/båtsman på Sovelius’ fartyg senare blev köpman i Frantsila. 1904 blev hans skulder så höga att Hiitolins ägor och verksamhet föll i Johan Langs ägo. Fastigheten var motsvarade 60 % av fordringarna. I konkursen blev Johan Lang ägare till Frantsilas huvudbutik och Sipola och Näpäs sidobutiker.

Bertil Sovio anställde affärsman Hiitolins till affärsinnehavare i sin tidigare affär med goda fördelar. Han fick en lön på 500 mk, de nödvändiga matvarorna från affären, hemmet, ljuset och värmen och hälften av vinsten från affären. Verksamheten i filialerna avslutades så tidigt som 1907.

När nödåren började, fick flera små affärer likviditetsproblem, och grossisterna fick inte sina fordringar. Detta klarade inte grossisten av och aktieägarnas finansiering (Jarl Sovio) och lån kunde inte längre rädda den gamla affärsrörelsen. Meddelande om att avveckla partihandeln kom år 1933 och år 1936 avslutades också detaljhandelns verksamhet. Johan Langs affärsnamns blomstrande period hade varat 161 år. Detta avslutade den ungefär 300 års Soveliuska affärsverksamheten i Brahestad.

Då den verksamheten slutade stärktes den med ökningen av andelslag. Det grundades i Brahestad Raahen Osuuskauppa (Brahestads andelslag) 1907 och därifrån bröts ut Raahen seudun Osuuskauppa (Brahestads nejdens andelslag) 1916. Andelslagens olika prisprinciper och verksamhetsideologi tog kunderna från privata företag.

historia_clip_image014 — Georg Sovelius med barn: Karl, Sigurd, Astrid och Dordi (Dorotea)

Georg Sovelius beviljades borgarrättigheter 1879. Brahestads handelsklubbs årsberättelser och Brahestadstidningens annonser visar att han har utövat både export- och importhandel. Han köpte kummin, som var den önskade kryddan på den centrala europeiska marknaden. Finsk kummin hade särskilt stark smak. Det sista satsen kummin som Georg Sovelius exporterade till utlandet var 1905. Även Georg Sovelius’ handel var övervägande import, främst bestående av mat och konsumtionsvaror. Vid slutet av förra seklet ger tidningsannonserna en tydlig bild på de allmänna försäljningsartiklarna.

18. 04. 1890. ”Idag har inkommit Norsk och Lysekilsanjovis”

”Romance, olika sorter, kartuner likaså.” ”Svensk fernissa.”

21. 06. 1890. ”Nu har det kommit in hummer, sardiner, anjovis, konserverat kött.

Socker. Catrinplommon, ärter och bönor.

Hans affär slutade i konkurs 1916.

Georg Sovelius son, jägarlöjtnant Karl Sovelius (1881-1927) köpte F:ma Oskar Jalanders bok- och pappershandel i Uleåborg 1905. Då han slutade med butiken 1910, fortsatte hans bror Sigurd Sovelius (1883-1937) som handlare, men då rörelsen försattes i konkurs, köptes bokhandeln år 1916 av Sigurds fru Aili Sovelius född Nylander (1886-1975). Verksamheten fortsatte att vara en pappersbutik fram till 1961.

På 1900-talet var Sovelier i Uleåborg ättlingar till Georg Sovelius.

Även Fredrik Oscars yngre söner, Fredrik Wilhelm Sovelius och Tor Mikael Sovio, utövade affärsverksamhet. Den förstnämnda grundade Topi tegelfabrik 1903, men han dog 1906. Mor Rosa Sovelius fortsatte med tegelfabrikens verksamhet och försäljningen av tegellagret fortsatte till 1910.

Jarl Sovio var också en tid i affärsbranschen och som affärsman i Brahestad. Han ägde bland annat aktier i Johan Langs företag, men blev år 1919 jordbrukare till Pattijoki.

Tor Sovio grundade Brahestad Ullspinneri, som verkade mellan 1909 och 1914 och producerade ull- och trikåprodukter. Fabriken såldes 1914 till ett nytt aktiebolag, Oy Trikoo AB, men också den fabriken stängdes helt efter några år. Tor Sovio var inte delägare i det nya företaget. Senare hade han en trävaruhandel tillsammans med Frans Kangas.

Johan Sovelius I’s son Nils (Nicolaus) Sovelius (1737-1802) studerade vid Åbo och Uppsala universitet. I Åbo försvarade han framgångsrikt sin doktorsavhandling i ekonomi 1759, varefter han praktiserade i fem år i sin fars rörelse. År 1764 flyttade han till Uleåborg som handelsman då han ingått äktenskap redan 1761 med en Uleåborgs storföretagares Johan Possenius’ dotter Elizabeth (Nils bror Matts Sovelius V var gift med dottern till en annan av Possenius’ döttrar). Han fick snabbt en stark position i Uleåborg, var redare, köpman och tillsammans med svärfar utvecklade han den s.k. Fagerholmssågen till det största sågverket i samhället. Men alla affärsföretag lyckades inte, och efter Nils Sovelius död hamnade arvtagarna i konkurs. Hans son Josef Sovelius (1777-1827) grundade en affär i Uleåborg ett år efter sin fars död och jobbade bland annat för ett nytt skolhus 1815-17.

Familjens äldsta son Carl Sovelius (1762-1817) flyttade till Gamlakarleby som handelsman och redare. Han ägde också en fjärdedel av Kalajokis beckbruk. Gamlakarlebys borgares förtroende visas med att Carl Adrian Sovelius valdes till representant i Gefle riksdag 1792 och fick borgmästartiteln i Gamlakarleby.

Hans son, Carl Adrian Sovelius (1798-1843) var sjöKapten: köpman och skeppskonstruktör, och som konstruerade ett av de största finländska segelfartygen, fregatten Federneslandet. Den andra sonen Johan Gabriel Sovelius (1787-1838) flyttade till Torneå, där han bildade familj och fungerade som köpman. Inget av familjens barn gifte sig. Ett av dem reste till St Petersburg, men efter 1857 finns det ingen information om honom. Uleåborgs, Gamlakarlebys och Torneås släktgrenar är nu helt utdöda.

[Tillbaka till början]

6. Varför slutade Sovelius affärsrörelser i Brahestad?

Först och främst är frågan huruvida förlusten av affärer i segelfartyg var ett misslyckande? Detta svarar fil.dr. Jari Ojala på, i sin avhandling så här:

Fritt översatt från finska även (textens utseende som i det finska originalet):

”Om problemet ses regionalt, var det ett misslyckande. De små städerna i Österbotten har förlorat sin ekonomiskt betydande ställning i slutet av perioden, som de hade i hundratals år. Om problemet beaktas i den nationella ekonomin har inget fel inträffat. Från sjöfartssektorn växte kapitalinflödet till växande industrier, mer produktiva aktier, obligationer eller bara bankkonton, varav pengar i princip utlånades till finska ekonomin på ett stort antal nivåer. – Om problemet ses från redarnas synvinkel, har inget fel nödvändigtvis hänt. De kommersiella enheterna som byggts av varvsindustrin har investerat sitt kapital på annat håll. Handelshusen överlevde nedgången i sjöfarten huvudsakligen som vinnare, rikedomen bara växte: på 1800-talet och 1900-talet var den genomsnittliga bouppteckningens egendom hundra gånger större jämfört med de i början av 1700-talet. – Redarna använde inte sjöfarten på grund av sjöfart, utan för att tjäna pengar. När sjöfarten inte längre gav tillräckliga vinstmarginaler placerades pengarna någon annanstans”

(Jari Ojala, Effektiv drift av småstäderna i Österbotten. Segelsjöfartens produktivitet och lönsamhet. Sail Marine 1700-1800-l. Doktorsavhandling, Helsingfors 1999).

Dokumenten berättar att det är precis vad som hände, medlen placerades produktivt, men det verkar vara på sin plats att fundera över de orsaker, som ledde till investeringar i stället för aktiv affärsverksamhet. Förändringen innebar att en nästan trehundra års lång aktiv affärsperiod löpt ut när de åldrande patronernas grepp gled ifrån affärsverksamheten och den snabba utbyggnaden av ångbåtsflottan, som erbjöd nya snabbare möjligheter, kunde ingen eller vågade ingen gå med i affärerna.

Fredrik Sovelius d.ä. var en framgångsrik och kraftfull affärsman. Av hans söner var den starkaste och mest framgångsrika den äldsta Matts August och yngste Fredrik d.y. Henriks öde blev att leva med sin framgång, med Matts August som affärspartner och i hans skugga. Efter Matts Augusts död försökte Henrik, enligt statistiken, inte öka sitt tonnage, vilket länge var någorlunda detsamma eller så småningom minskade. Anledningen till det var tydligt, segelfartygens tid höll på att ta slut. Men Henrik Sovelius investerade sin förmögenhet skickligt och år 1904 var storleken på de finansiella tillgångar nästan 3 miljoner mark. Det är förståeligt att han, utan familj, inte tog risker att gå in i ångbåtsrederi när hans ställning i alla fall var väldigt stabil. De flesta tillgångarna var investerade i säkra och produktiva värdepapper (1,3 miljoner i svenska och 1,7 miljoner i finska värdepapper).

Den fjärde sonen Johan Sovelius dog i kolera vid endast 41 års ålder och hade inte haft tid att utveckla sin rörelse i full blom. Alla hans tre söner var sjuka. Matts Johan Ernst eller Johan Sovelius, levde längst av dem och dog som 48-åring, Fredrik Victor dog vid 32 års ålder och Johan Valdemar vid 42 års ålder. Självklart har sjukdomarna haft en dämpad effekt på deras liv och verksamhet.

Fredrik d.y. hade fem söner, den äldsta, Frans Fredrik dog i difteri endast 11 år gammal. Som den äldsta levande sonen fick Fredrik Oscar ledarskapsuppdragen, men redan efter två år dog han vid 41 års ålder, och chanserna att utveckla företaget till ny glans med nya idéer försvann. Georg Sovelius affärsverksamhet utvecklades positivt i början, men motgångarna knäckte honom 1916. I hans och kommande generationer fanns fortfarande intresset kvar för affärsverksamhet och idéer, var det njutningen av det alltför lätta livet som ledde till trötthet och förstörde deras chanser. Det har redan noterats att Saima kanalen förändrade handelsriktningen för Savolax bönder söderut i stället för mot norr. Byggandet av det finska järnvägsnätet fortsatte denna utveckling. De importvaror, som Brahestads köpmän importerade, framförallt salt, importerades inte längre i samma utsträckning som tidigare. Tidigare kunder fick det från närmare håll och billigare. Transporten av exportvaror från Savolax var mer fördelaktig med järnväg. Dessutom var den då viktigaste exportvaran, tjäran, inte lika efterfrågad på 1900-talet som tidigare. Dessa fakta förklarar inte allt. Det finns även mer allmänna faktorer.

Gianbattista Vico (1688-1744) beskrev historiens utveckling i cykler, tre-stegs bågar. Först en heroisk fas där det byggs, skapas, slogs. Sen följer den klassiska fasen, då man njuter av frukten och sist följer fasen med förfallet. Också Niccolo Machiavelli (1469-1527) beskriver i sitt ”Fursten”-verk en liknande trestegslinje, om än i olika sammanhang. Båda teorierna har senare blivit förkastade som alltför allmängiltiga, men det är otvivelaktigt att dessa teorier kan tillämpas även för att undersöka livscyklerna på företag. Liknande tankar finns i docent Jorma Ahvenainens föredrag på Uleåborgs historiska förenings 50-årsjubileum år 1983. Enligt honom är det den första generationen, med sina insikter, kraft och seghet som byggt företaget, den andra generationen har sett byggandets ansträngning och vuxit i den arbetsmiljön, där företaget har fungerat. Den tredje generationen har inte sett vilket arbete och ansträngning, som varit bakom prestationerna, men de njuter bara av de tidigare generationernas frukter och tror alltid på framgång med liten egen insats.

Professorn i entreprenörskap vid universitetet i Jyväskylä, Matti Koiranen har föreläst om samma ämne och berättat om de studier som har visat att hälften av familjeföretag överförs till nästa generation, och mindre än en femtedel till en tredje generation. Företagsamhet och entreprenörskap går i generationer, men andra och tredje generationens entreprenörer har ofta en annan verksamhetsprincip och vision än sina föräldrar. Släktföretagens affärsidé kan ha gått igenom sin naturliga livscykel och har inte kunnat anpassa sig till nya tider och nya krav. De Soveliska affärsidéerna gick förmodligen just så här.

[Tillbaka till början]

7. Sovelier som skeppsredare på 1700-talet

Den första säkert identifierade fartygsägaren med namnet Sovio var Matts Sovio III, som under stora ofreden, med sin fru dog under flykten 1715 (eller 1716). Han förekommer med sin bror Michel (1660-1710) som fraktare på Åke Blackmans fartyg så tidigt som 1692 med stor mängd varor (fraktsumman av 11 daler) och senare som redare själv. Det finns inga närmare detaljer om de skepp han ägde. Från 1700-talet finns det bara fragmenterad information om redare och deras fartyg. Något är dock känt.

1. Matts Sovelius V (1726-1795) ägde, tillsammans med sin svärson Baltzar Freitag, Frieman, Lauræuksen och vasabon Nils Töhlberg en snaubriggen Hoppet på 74 läster som seglade 1767 (Toivanen) eller 1770 (Rantatupa), till Medelhavet. År 1773 finns information om ett nytt fartyg för transport, Nordstjärnan, (Byggare var flera Soveliussläktens handelsbönder till ett avtalat pris om 14 478 koppardaler). Ägare var tio brahestads- och uleåborgsborgare, bland dem Matts och Nils Sovelius samt B. Freitag. Även detta skepp gjorde seglingar på Medelhavet. Ett år senare färdigställdes fartyget, Concordia, på 122 läster åt Matts Sovelius’ och Baltzar Freitags företag, och som började utrikesseglingar samma år. Byggare var återigen handelsbönder, denna gång till en kontraktssumma på 10 000 koppardaler samt salt, korn, järn och tobak). Matts Sovelius ensam utrustade fartyget Johan för inhemsk befraktning. År 1793 blev den på 177 lästers fregatten Friherre Carpela färdig för segling på Östersjön och Medelhavet. I bevillningslängden från år 1770 är Matts Sovelius den största skattebetalaren i staden.

2. Johan Sovelius’ II (1770-1852) ägde snaubriggen Apparancen på 111 läster, byggd i Brahestad 1784.

3. Johan ? Sovelius’ II jakt Johannes, på 30 läster. Henrik Sovelius II (1772-1817) var kapten 1793 och ägde möjligen en andel på skeppet. År 1801 var han kapten på den på 50 lästers brigantinen Gustaf Adolf.

4. Fredrik ? Sovelius V. Fregatten Toivo I, på 112 läster, byggd 1798 i Brahestad.

Fredrik Sovelius d.ä. (1778-1837) var kapten på fregatten Carin år 1799-1802 och kapten på fregatten Toivo åtminstone år 1805.

Det har säkert funnits fler fartyg. Information, som inte kunnat verifieras, har inte inkluderats i den här listan. På 1700 talet förekom ett flertal svåra tider, då handel och rederi drabbades av en rad olika störningar. Under det stora ofreden 1714-21 flydde de flesta borgarna till Sverige och återvändandet till Brahestad gick långsamt. Det tog tid att reparera skadorna efter kriget. Nästan allt måste byggas om. Detta krävde stora ekonomiska uppoffringar. Affärerna började långsamt och det tog tid innan de nya fartygen byggts och var redo att segla. Detsamma upprepades under Ryska kriget 1741-43, då Brahestad var ockuperat 1742-43. Efter det var förödelsen betydligt mindre. I slutet av seklet, dök de nordafrikanska piraterna upp i Medelhavet, vilket försvårade sjöfarten genom att skrämma bort segelfartyg under några år. Den fullständiga lösningen på problemet skedde först 1829.

År 1765 beviljades Brahestad rätt att använda de stapelrättigheter som beviljats Uleåborg, Vasa, Gamlakarleby städer, vilket till viss del lättade Brahestads-köpmännens handel, men först 1791 fick Brahestad stapelrättigheterna tillbaka och fick fullständig frihet i handeln.

Under sekelskiftet bedriver följande av Sovelierna handel och skeppsrederi: Fredrik Sovelius I, Henrik Sovelius I, Henrik Sovelius II, Johan Sovelius I, II, Johan Sovelius II, Matts Sovelius III, Matts Sovelius IV och Matts Sovelius V.

Soveliernas handel verkdae ända från början vara försiktig, som också kunde kallas visdom. Risker togs endast när tillräckliga tillgångar hade säkrats. För att säkra potentiella förluster och de risker som tagits delades ansvaret bland en stor grupp av redare. Fartygens ägande behölls främst inom släkten på 1800-tales första hälft, då redarna blivit välbärgade.

Segling på hemmahavet, Bottniska viken, var farlig då sjökorten i början var primitiva och farlederna otillräckligt utmärkta. Brahestadsskepparna styrde sina fartyg från hemmahamnen rätt över Bottenviken och följde kusten mot söder. Holmögaddens bergsuddar var farliga för segelfartygen och förstörde många av Brahestads segelfartyg. Efter de klipporna var det klart vatten till Gävle, medan Stockholms skärgårds farleder var problematiska.

Den första beskrivningen av ett skeppsbrott med något av Sovelius fartyg ingår i Thomas Stenbäcks historiska berättelser 1759. Ihans berättelse finns också Matts Sovios II och hans sons drunkning vid skeppsbrottet år 1685: ”En jakt miste masten, på hösten 1757 på väg hem vid Björneborg, men den reparerades och under sommaren 1758 då den seglade i dimman på väg till Stockholm gick den på de skarpa klipporna vid Holmö, där den fastnade. Besättning och last fick man säkrade. Jakten ägdes av rådmannen och handelsmannen Sovelius (Johan Sovelius I, 1699-1765), samt handelsmännen Baltzar Freitag (svärson till Johan Sovelius) och Casander.”

Två skeppsbrott på två efterföljande år och hela skeppets förstörelse var också ett svårt slag för de välbärgade köpmännen.

[Tillbaka till början]

8. Sovelier som skeppsredare på 1800-talet

Arkivinformationen från 1800-talet är omfattande. Under århundradet fokuserade Sovelius sin redarverksamhet på två företag:

1. Fredrik Sovelius, vars grundare var Fredrik Sovelius, d.ä. Efter honom ägdes rederiet av sönerna: Matts August Sovelius (1806-1870), som fick borgarrättigheter i Brahestad 1840 och fungerade med sin bror Henrik Sovelius III (1815-1904) som redare. År 1860 delade de företaget så, att Matts August fokuserade på rederiverksamhet och frakt medan Henrik tog hand om handel och redovisning. Den tredje delägaren var Johan Sovelius III (1812-1853), som dog i kolera. Hans änka Olivia Winsten blev ägare till hans andel av företaget. Den fjärde delägaren var Fredrik Sovelius d.y. OMA Sovelius arkiv H: 12

(OMA står för Oulun maaseutu arkisto = Uleåborgs landskaps arkiv och SA står för Sovio Arkiv)

2. Johan Lang, grundades av Johan Lang (1745-1823). Efter hans död kom företaget i svärsonen Zachris Franzéns ägo. Då Franzén (1787-1852) dog, tog svärsonen Fredrik Sovelius d.y. (1822-1897) över ledningen av företaget och ägde huvuddelen. Matts August och Henrik Sovelius III var tillsammans ägare av en tredjedel av företaget. De hade mycket gemensam verksamhet och utrustade fartygen tillsammans, vilket gör det svårt att skilja mellan dem i slutet av seklet. I följande lista är båda involverade utan åtskillnad, eftersom det fanns mycket korsägande mellan företagen. Listan nämner endast Sovelius-släktens kaptener, styrmän och konstaplar.

Fredrik Sovelius och Johan Langs företags fartyg var:

Havets namn anger huruvida fartyget enbart seglade på Östersjön eller gjorde seglingar till hamnar längre bort (Atlanten).

1800– ?	Carin, fregatt, 113 läster. Kapten: Fredrik Sovelius d.ä. 1800-1802
1801- ?	Gustaf Adolf, brigg, 50 läster. Kapten: Henrik Sovelius II 1801.
1806-16	Apperancen (Apparancen), fregatt, 110 läster. Skeppsbrott i Kattegatt 1816.
1812-37	Bachus, brigg, 85 läster. Kapten: Matts August Sovelius 1826-30, 1834. Östersjön. Såld till Björneborg 1837.
1813-22	Toivo II, skonert, 47 läster. OMA* SA* CII: 226
1815-93	Toimi, galeas, 49 läster. Ägare: Franzén-Durchman-Lang. Sänkt som bryggkista.
1816-22	Kirppu I, jakt, 11 läster. OMA* SA* CII:104

1819-47	Aurora, brigg, 71 läster. Ägare: Johan Sovelius. Östersjön. Vrak i Brahestad1847.
1825-33	Svalan I, karavell, 28 läster. Byggare och ägare: Fredrik Sovelius V. Kaptener: M. A. Sovelius 1825, Fredrik Sovelius år 1828.
1830-42	Svalan II, skonert, 36 läster. Ägare: Fredrik Sovelius. Östersjön. Kaptener: Fredrik Sovelius V 1832, Matts August 1831, 1837 och 1840, Johan Sovelius 1837 och 1839, Henrik Sovelius 1840. Styrmän Johan: Sovelius 1834, Fredrik Sovelius 1840. Konstapel: Henrik Sovelius 1836.
1832-52	Sovio, bark, brigg, 130 läster. Ägare: Matts August, Johan och Henrik Sovelius. Kapten: M. A. Sovelius 1832-33. Styrman: Henrik Sovelius 1834. Konstapel: Mauritz Rådberg 1845. Skeppsbrott på Hollands kust 09.10.1852.
1833-34	Aline I, skonert, 43 läster. Ägare: Fredrik Sovelius. Kapten: Fredrik Sovelius. Östersjön.
1834-54	Salami, fregatt 182 läster. Zachris Franzén / Johan Lang. Seglade på 1840-54-talet flera resor till Medelhavet och Svarta havet. Skeppsbrott. 13.07.1847 i Antverpen. OMA* SA* CII:191a-d
1835-42	Nyby, skonert, 35 läster. Ägare: Fredrik Sovelius, Franzén-Lang. Östersjön. Kapten: Matts August Sovelius 1835-36, Henrik Sovelius 1837 och 1841. Styrman: Johan Sovelius 1835, Henrik Sovelius 1837. OMA* SA* CII:138
1837- ?	Johanna, 231 läster. Kustaa Hautala berättar (i Uleåborgs historia III sid 150) ”Johanna ägdes av handelsman J. G. Herzberg, och hon såldes till Riga till ett Viborgskt affärshus, Hackman. Skeppets huvudredare blev sedermera Fredrik Sovelius från Brahestad och övergick senare till Brahestads handelsflotta.
1837- ?	Hönan I, slup, 23 läster. Ägare: Fredrik Sovelius.
1837-40	Fredric, fregatt/bark, 192 läster. Ägare: Fredrik Sovelius. Östersjön. Nordsjön. Kapten: Henrik Sovelius 1839-40. Led skeppsbrott i Norge 1840.
1838-53	Molla I, slup, 18 läster. Ägare: Johan Lang. Såld till 1853.
1839-53	Alexandra, bark, 158 läster. Ägare: Johan Lang. Nordsjön. Såld till Björneborg 1853.
1839-42	Aline II, skonert 48/52 läster. Ägare Matts August Sovelius. Nordsjön. Led skeppsbrott vid Valsörarna 03. 10. 1842.

1840-55	Sophia, bark, 198 läster. Ägare: Matts August, Johan och Henrik Sovelius. Nordsjön. Kapten: Fredrik Sovelius 1842-49. Låg på varvet på grund av krigsfara i Kertj 1852/53. Brändes av Engelsmännen på Genetsch’s redd 28.05.1855.
1841-56	Nadeschda, brigg, 154 läster. Byggd av Franzén. Ägare: 1852 Johan Lang. Nordsjön. Såld till Nykarleby 1856 ? OMA* SA* CII:127
1841-43	Weljet, bark, 144 läster. Byggare och Ägare: Matts August Sovelius. Nordsjön. Kapten: Henrik Sovelius 1841-43. Styrman: Fredrik Sovelius d.y. Led skeppsbrott.
1843-52	Betty, galeas, 18 läster. Byggare och ägare: Franzén. Johan Lang. Såld till Åbo 1854.
1843-53	Wilkas I, skonert, 45 läster. Ägare: Sovelius, Matts August från begynnelsen. Östersjön. Gjorde år 1853 tre seglatser till Lybeck. Hämtade koleran till Brahestad, där bl.a. mm. Johan Sovelius dog.
1844-54	Titus, skonert, 39 läster. Bygggare och ägare: Matts August, Johan och Henrik Sovelius. Östersjön. Kaptener: Matts August Sovelius 1844, 1846, 1851. Henrik Sovelius 1845, 1846-51, 1851-52. Brändes av engelsmännen 30.05.1854
1845-53	Saima, brigg, 157 läster. Byggare och ägare: Franzén, Johan Lang. Östersjön. Myteri 1846? Såld till Shields 1853.
1845-61	Molla III, slup, 10 läster. Byggd åt Franzén, Johan Lang.
1846-51	Hönan II, slup, 14 läster. Byggare och ägare: Sovelius. Östersjön. Kapten: Henrik Sovelius 1846
1846-54	Kaleva I, brigg, 157 läster. Byggare och ägare: Franzén, Johan Lang. Nordsjön. Såld till Sverige. Engelsmännen brände henne i Brahestads hamn 1854.
1845-53	Salahmi II, bark, 178 läster. Byggare och ägare: Franzén. Nordsjön. Såld till Hull 1853.

1847-53	Tähti I, brigg 187 läster. Byggare och ägare: Matts August, Johan, Henrik och Fredrik Sovelius m.fl. Östersjön, Medelhavet. Såld till Köpenhamn 1853.
1848-53	Nanny, brigg, 156 läster. Byggare och ägare: Franzén, Johan Lang. Såld till London 1853?
1850-53	Jenny, brigg, 162 läster. Byggare och ägare: Franzén, Johan Lang. Nordsjön. Såld till Köpenhamn 1853. OMA* SA* CII: 77-78, 79-83
1851-53	Rosina, brigg, 101 läster. Byggare och ägare: Franzén, Johan Lang. Nordsjön, Atlanten. Såld till Vasa 1853.
1851-53	Tapio I, brigg, 187 läster. Byggare och ägare: Matts August, Fredrik och Henrik Sovelius m.fl. Nordsjön. Såld till Hamburg 1853.
1851-53	Haltio, bark, 190 läster. Byggare och ägare: Franzén, Johan Lang. Världshaven. Gjorde flera färder till Singapore. Skeppsbrott 1854. Trots skeppsbrottet hämtade det hem nämnda år 23 780 Rbl. Såld till Rotterdam 1854. Köpesumma 31 200 Rbl. OMA* SA* CII 3 a, 48-50
1852-74	Kirppu II, slup, 24 läster. M. A. och H. Sovelius. Brann 1854, byggdes på nytt. Engelsmännen brände igen 1855. Hon var lastad med tjära och brann till vattenlinjen.
1851-53	Ino I, fregatt, 273 läster. Byggare och ägare: Fredrik Sovelius, Johan Sovelius, Matts August Sovelius, A. G. Candelin, G. H. Möller. Nordsjön. Skeppet gjorde endast en färd och såldes därmed till Hamburg 1854. Köpare: Robert Miles Sloman och Andrew Israel. Köpesumma 62 250 mk. OMA* SA* CII: 70a-c
1855-73	Muisto, skonert, 60 läster. Byggare och ägare: Matts Augus, Henrik, Olivia Sovelius. Nordsjön. Kapten: Matts August Sovelius 1856. Konstapel Henrik Sovelius 1860. Såld till Norge 1873.
1855-73	Stora Mollan, galeas, 19 läster. Byggare och ägare: Fredrik Sovelius d.y., Johan Lang.
1854- ?	India, bark, 250 läster. Byggare och ägare: Sovelius/Johan Lang. Engelsmännen brände henne på varvet 30.05.1854. OMA* SA* CII:69

1856-63	Aalto, bark, 243 läster. Byggare och ägare: Matts August och Henrik Sovelius, A. G. Candelin, Frans Montin, A. W. Stjernudd. Svarta havet, Atlanten. Kolliderade 1859, skeppsbrott 1860 i Konstantinopel och på grund 1861. Fullständigt skeppsbrott på Kuba 1863. Ersättning 36 000 mk. OMA* SA* CII:(1-3) 3 a
1857-75	Jenny II, bark, 252 läster. Byggare och ägare: Fredrik, Matts August, Henrik, Olivia Sovelius, Frans Montin, Candelins arvingar. Medelhavet, Atlanten. Hämtade 1858 salt till Brahestad 688 859 kg. Fullständigt skeppsbrott Worms Head, Engelska kanalen 1875. Ersättning 40 389:81 mk. Reparation 1871 20 045 mk. Skeppets netto 1858-78 tillsammans 228 802 mk. OMA* SA* CII:77, 78, 79-83, 84-87 a-b.
1857-63	Tapio II, bark, 289 läster. Byggare och ägare: Fredrik, Matts August, Henrik och Olivia Sovelius, A. G. Candelin, G. H. Möller. Atlanten. Skeppade 1859 järnvägsskenor. Grundstötte 1860. Led skeppsbrott Texels öns strand i Holland 1863. Ersättning 32 978 mk.
1858-63	Tähti II, brigg, 248 läster. Byggare och ägare: Matts August, Henrik, Fredrik och Olivia Sovelius, A. G. Candelin, G. H. Möller. Nordsjön. Sjönk vid sammanstötning i Yarmouth, Isle of Wight, England 1866. Kaptenen och sjömän drunknade.
1856-65	Salahmi III, galeas, skonert, 38 läster. Byggare och ägare: Franzéns arvingar / Johan Lang. Östersjön. Denna galeas byggdes för att segla längs Saima kanal till Salahmi, för att frakta dit olika gods och hämta därifrån produkter till Petersburg och andra ställen. På vinterförvar 1858-59 i Maaninka. Försöket lyckades inte riktigt och fartyget återvände till Östersjö sjöfart. Förliste september 1865 på Söderarms strand i Sverige.
1859-72	Ino II, brigg, 287 läster. Byggare och ägare: rederi Fredrik Sovelius, Fredrik Sovelius d.y., Johan Valdemar, Johan (Matts Johan Ernst) och Olivia Sovelius, G. H. Möller, A. G. Candelin. Östersjön. Såld till Bremerhaven 1872. Köpesumma 2 074 pund.
1860-74	Zachris Franzén, bark, 255 läster. Byggare och ägare: Matts August, Henrik och Fredrik Sovelius, A. G. Candelin. Nordsjön. Såld 1874.
1861-88	Aino, brigg, 287 läster. Byggare och ägare: Matts August, Henrik, Fredrik och Olivia Sovelius G. H. Möller, A. G. Candelin. Atlanten. Stormskador, läckage, Queenstown-Sunderland 1878. Såld till Åland 1888 pris 10 000 mk. Fem reparationers kostnader 67 540 mk. Skeppets avkastning 1864-88 73 379 mk. OMA* SA* CII:11-18, 14 a-i
1861-89	Oscar & Georg, bark, 275 läster. Byggare och ägare: Matts August, Henrik, Fredrik d.y., Johan (Matts Johan Ernst) Fredrik Victor och Olivia Sovelius, A. G. Candelin. Atlanten. Fick på resan till USA 1878 mycket sjöskador. Såld 1889 till Åland.
1862-63	Ilmari, brigg, 309 läster. Byggare och ägare: Matts August, Henrik, Fredrik och Olivia Sovelius, A. G. Candelin, G. H. Möller. Östersjön, Atlanten, Norra Ishavet. Led skeppsbrott 1863 i Arkangel. OMA* SA* CII:54-58
1862-69	Louise II, bark, 280 läster. Byggare och ägare: Fredrik Sovelius / Johan Lang. Nordsjön.
1863-73	Sampo, brigg, 309 läster. Byggare och ägare: Matts August, Henrik, Fredrik och Olivia Sovelius, A, G. Candelin, G. H. Möller. Såld till Norge 1873.

1863-88

Satama, bark 280 läster. Byggare och ägare: Fredrik, Matts August, Henrik och Olivia Sovelius, Henriette Candelin. Atlanten. Drev på grund 1878 då båda ankarna draggade. Såld 1888.

1864-88	Ilpotar, brigg, 337 läster. Byggare och ägare: Fredrik Sovelius rederi, Fredrik, Olivia, Fredrik Victor, Matts Johan Ernst Sovelius, A. G. Candelin och G. H. Möller. Byggnadskostnader 115 221 mk. Atlanten. Konstapel: Sebastian Thamm 1871-72. Kapten Antell dog 05.06.1881 i Falmouth i hepatit. Såld till Norge 1888. Fyra reparationers kostnader 44 047 mk. Skeppets avkastning under åren 1864-85 var 122 117 mk. OMA* SA* CII:54-58
1865-69	Wäinö, bark, 324 läster. Byggare och ägare: Fredrik Sovelius rederi / Johan Lang, A. G. Candelin och G. H. Möller. Seglat på Medelhavet, Svarta havet och Atlanten. Inbringade 1865-67 54 765 Fmk och 1867-68 51.034 Fmk. OMA* SA* CII: 3a
1865-88	Kalervo, brigg, 337 läster. Byggare och ägare: Firma Fredrik Sovelius = Matts August Sovelius Bl.a. Atlanten. Stormskador 1874, man spolad överbord. Fraktade bl.a. petrolium och stenkol. Såld till till Åland 1888.
1866-88	Osmo, bark, 325 läster. Byggare och ägare: Fredrik, Henrik, Matts August och Olivia Sovelius, Henriette Candelin. Atlanten. Gick på sandrev i Baltimore 1874. Bottenkänning och läckage 1877 Helsingör, kolliderade med en ångbåt. Såld till Norge 1888.
1866-88	Unto, brigg, 337 läster. Byggare och ägare: Fredrik, Matts August, Henrik och Olivia Sovelius, Helene Candelin, G. H. Möller. Atlanten. 1878 flera gånger på sandrev. 1880 kolliderade men ett fiskefartyg. 1882. Bottenkänning och läckage i Doboy, Georgia USA. 1883 förlorade alla segel på Atlanten. Såld till Norge 1888.
1867-97	Ahto, brigg, 346 läster. Byggare och ägare: Matts August, Fredrik, Henrik, Johan Valdemar, Johan (Matts Johan Ernst) och Olivia Sovelius, Henriette Candelin, G. H. Möller. Atlanten. Kapten: F. A. S. Tham 1873-75. Såld till Åland 1897. Besättningen råkade ut för många olyckor Se antal i Navigare necesse est, OMA* SA* CII: 4-10
1867-88	Roska, bark, 332 läster. Byggare och ägare: Matts August, Henrik, Fredrik och Olivia Sovelius, Henriette Candelin, G. H. Möller. Atlanten. Kolliderade med ett isflak 1877 i Bottenhavet. 1879 i januari draggade ankarna och Roska skadade ett engl. Ribble-fartyg. Skadades på Atlanten och man tvingades kasta en del av däckslasten. Kolliderade med en svensk galeas, som sjönk. 1885 började läcka i hård storm vid Cap Finisterren utanför Spanska kusten. Såld till Norge 1888.
1868-73	Lempi, brigg, 343 läster. Byggare och ägare: Sovelius (Firma Fredrik Sovelius ?) Skadades på Nordsjön 1873.
1868-97	Impi, bark, 345 läster. Byggare och ägare: Johan Lang, Fredrik Sovelius, A. G. Candelin, G. H. Möller. 1876 dessutom Georg och Fredrik Oscar Sovelius och W. Nysten. Atlanten. Såld i december 1895 för 8 064 mk. OMA* SA* CII:59-68
1869-74	Sarjola, brigg, 355 läster. Byggare och ägare: Firma Fredrik Sovelius. Atlanten. 1874 masterna kapade i Hornbaeck, Själland, Danmark. Blev bogserad till Helsingör. Såld 1895 till Norge, pris 8 064 mk. Inbringade 1868-95 218 552 mk.
1869-74	Walo, bark, 365 läster. Byggare och ägare: Johan Lang. (Fredrik Sovelius d.y.) Led skeppsbrott 1874.
1870-91	Wasama, bark, 345 läster. Byggare och ägare: Johan Lang (Fredrik Sovelius d.y.). Atlanten. 1874 mellan Baltimore och Queenstown söndrades barkassen i stormen och slupen och jollen försvann. Mellan Fort Monroe och Falmouth miste man segel, pumparna fungerade inte. 1878 dog Kapten Rundström. 1880 med majslast, som man tvingades kasta överbord. 1882 med trävarulast körde på sandbank tre gånger. Körde på grund vid Mary Ports redd på Engelska västkusten. 1884 försköts ballasten, lastrummets luckor bröts (Cardiff). 1885 med trävarulast gick man på grund i Dordrecht i Holland. Drev i nordlig orkan med två ankare från Maivaperä redd på Virpiperä grund. Dykare reparerade skadorna. 1891 sjönk i Atlanten.
1870-93	Saama, brigg, 358 läster. Byggare och ägare: Fredrik Sovelius. Atlanten. Anlände 1878 med sädeslast till Falmouth med stor- och fockmasterna brutna. Bogserades läckande till Grimsby varv. 1880 med tjär- och brädlast kolliderade med engelska s/s Concordi mellan Helsingör och Liverpool. 1883 grundstötte på dynerna då hon lämnade Doboy med trävarulast, fick läcka. Övergavs med vattenlast på Atlantiska oceanen 16.11.1893.
1871-88	Wellamo, bark 371 läster. Byggare och ägare: F:ma Fredrik Sovelius. Atlanten. 1874 kolliderade med sädeslast med ett tyskt fartyg. 1884 höststormar, brottsjöar. Skeppsbåten slogs sönder under resan från Pensacola (USA) till Dundee Skottland. Såld 1888 till Liverpool.
1873-77	Johan Lang, bark, 330 läster. Byggd. Ägare: Johan Lang (Fredrik Sovelius). Oceanerna. Seglade bl.a. till Singapore. 1876 miste ankaret och kätting vid Cap Hendryn Virginia, USA. Förliste 1877 november-december vid Nordamerikas kust utanför Herford bar, New Jersey.
1874-98	Matts August, bark, 332 läster. Byggare och ägare: Johan Lang (Fredrik Sovelius d.y.). Oceanerna. 1875 dog kapten Tabell och styrman Mattila under resan från Rangoon (Burma) till Falmouth. Styrman Paalanen fungerade som kapten. 1877 kolliderade med Altai-skeppet mellan Ipswich och Cowes (Englanti). Förde vete, majs, trävaror, redicium olja, petroleum osv. 1897 läckage och bogsering i England.1898 läckage på Teneriffa.
1874-1906	Wenus II, galeas, 30 läster. / 53 reg.ton. Johan Lang, Fredrik Sovelius och Fredrik Oscar Sovelius.
1875-87	Kukko, galeas, 30 läster. / 50 reg.ton. Byggare och ägare: Henrik Sovelius.

1875-88	Bacchus, bark, 425 läster / 782 reg.ton. Byggare och ägare: Johan Lang (Fredrik Sovelius d.y.), Henrik Sovelius, J. Candelin, G. H. Möller, F. Björqvist. 1880 som ägare också Georg och Fredrik Oscar Sovelius. Atlanten. 1880 med majslast, kolliderade med ett engelskt fartyg mellan Queenstown och Baltimore. Skeppade förutom säd också bomull, salt, trävaror, recidium olja, stenkol, sirap m.m. 1884 hade hon bottenkänning i Torneå. 1888 förliste vid Jyllands kust vid Ringköping, blev vrak. OMA* SA* CII:24-30
1875-98	Hera, bark, 1037 reg.ton. Byggd i Bremen. Köpt 1891. Ägare: Johan Lang (Fredrik Sovelius d.y.), Johan (Matts Johan Ernst) Sovelius, Fredrik Oscar, Johan Valdemar, Georg Sovelius m.fl. Haveri i Pensacola (USA) 1897. Styrman Sundström dog i rödsot i Buenos Aires. Haveri 1898 i Ponta Delgata, Azorerna. Skeppet fick svår läcka. Kapten Danielssons telegram: ”Omöjligt att reparera fartyget här. Läckan minskat till 61 ½ tum per timme. Den andra lagliga granskningen (dykare). Löfte att segla med ångpump. Försäkringsagenten godkände granskningen. Kan försöka göra emot i smyg. Lastens försäkringsagent godkände mitt och granskarnas beslut. På återresan hamnade timmerman Heikkilä på sjukhus i Antwerpen. För fartyget bjöds där 15 000 mk. Fartyget såldes 1898 för 30 000 mk. Vinsten 1891-93 var 26 324 mk och 1894-96 21 739 mk. OMA* SA* CII: 51
1887-94	Iris, bark, 433 läster. Byggd och ägare. Z. Durchman, Henrik, Fredrik Oscar och Georg Sovelius, Sofi Höckert, Carin Ståhlberg m.fl. Atlanten. 1876 bottenkänning på jungfrufärden utanför Nykarleby. 1879 skador av isen vid Amerikanska kusten. 1883 med majslast, fick skador av brytande våg i Atlanten. 1889. Kolliderade med det engelska Majestic-fartyget utanför Belfast. 1894 återvände från Nord Amerika till Fleetwood, England svårt skadad. Såld till Åland 1894. OMA* SA* CII:71-75

Listan grundar sig på Brahestad-muséets utgåva 8, Kai Snellman, ”Raahen purjelaivat ja niiden päällystöt 1800-luvulla. (”Brahestads segelfartyg och deras besättningar på 1800-talet”). Uleåborgs landskapsarkivs dokumentnumrering efter anteckningen innebär att författaren personligen har kontrollerat informationen i arkivet.

1800-talet innehöll många exceptionella händelser. Den första var Finska kriget 1808-1809, under vilken vårt lands sjöfart var förlamat och de ekonomiska bördorna som orsakades av kriget var tunga även för Brahestadsborna. Ryssarna brände till exempel Brahestads bäckbruk på Pitkässäkari och krävde säd för sina trupper och logi för soldaterna.

Åren 1807 – 1813 var fortsatta nödår, som ökade eländet och gjorde det omöjligt att förse den ryska armén med mat. Storleken av belastning får man en viss uppfattning när man kommer ihåg att de egna och fiendens trupper gick igenom området sju gånger under krigsåren. Vid krigsslutet bröts förbindelserna till Sverige, vilket innebar en partiell brytning av de århundraden gamla handelsförbindelserna. Sjöfart och handel riktades mot ett nytt moderland, ryska hamnar.

Sjöfarten upplevde också andra svårigheter. Ryssland hade inte varit engagerad i sjöfart på Medelhavet, och fartyg under rysk flagg hade svårigheter att återuppta trafiken. Dessutom gjorde medelhavspiraterna sjöfarten svårare där. Först vid fredsslutet 1829 möjliggjorde den knutna freden att alla fartyg fritt fick klar segla genom de turkiska sunden till Svarta havet. Den stora branden i Brahestad 1810 avbröt många stadsbors planer och tvingade dem att styra tillgängliga medel till återuppbyggnadsarbete. Koleraepidemin som bröt ut i mitten av århundradet och Krimkriget var förödande för staden.

Den 30 maj 1854 anlände en En engelsk plundringsexpedition till Brahestad, ledd av amiral Plumridge. Staden började tömmas. Kvinnor och barn skickades till landsbygden. Engelsmännen, 25 officerare och 279 manskap landsteg. Handelsman Fredrik Sovelius försökte övertyga fienden att lämna privatägda fartyg och annan privat egendom i fred, och sjömannen Puskalas tal räddade Kronmagasinet och de ”fattiga människornas” säd där. På amiralens order antände engelsmännen de fem varven där det förvarades byggmaterial till sex fartyg och brände helt eller delvis nio olika fartyg, varav åtta i Brahestad och en bark i Genetsch. I Brahestad brändes först den till Sverige sålda barken India. Durchmans galeas kapades den 28 maj 1854.

Fartygen utanför hemmahamnen gömdes i finska vikens, Antwerpens och Cadiz’ hamnar. Några av dessa fartyg måste man sälja till ett billigare pris än normalt. Beroende på källan varierar antalet sålda fartyg från nio till fjorton. Det var totalt tio förstörda eller kapade fartyg.

Av Fredrik Sovelius varv (Matts August, Henrik och Fredrik Sovelius) förlorade man följande:

Barken Sofia (byggd 1840) 198 läster, brändes 28 maj 1855 i Genetsch
Skonaren Wilkas (byggd 1843) 45 läster, brändes den 30 maj 1854 i Brahestad
Skonaren Titus (byggd 1844) 39 läster, brändes den 30 maj 1854 i Brahestad
Slupen Kirppu (byggd 1852) 25 läster, brändes den 30 maj 1854 i Brahestad.
Totalt 307 läster.

Av Johan Langs varv (Fredrik Sovelius och de föreg.) förstördes i hamnen, ett 240 lästs fartyg, med en kopparpläterad botten.

Utländska affärsmän beklagade det inträffade och de brittiska handelshusen fördömde attacker mot privatpersoner. Även i Englands underhus diskuterade amiral Plumridges göromål, som inte hade fått order att förstöra kuststäderna och deras egendom.

Under kriget gjorde Brahestadborna handel via Sverige. Ett handelshus i Stockholm, Swederus & Co, skapade handelsförbindelser med Soveliernas handelshus via Haparanda. Jacob Behrens handelskammare i Lübeck och Mattsen Adams & Co i London utvecklade också förbindelser och ett sätt nämndes, användandet av ett neutralts lands flagga på fartyg. Robert Gower & Co från Marseille i Frankrike skrev till Langs handelskammare och hoppades på både tjär- och timmerleveranser. I brevet nämns en intressant information om att undvika en tull på 10 % om fartyget seglade under fransk flagg. Leveranserna var dock begränsade och svenska och norska handlare tog under kriget över de engelska och franska timmermarknaderna. Kriget orsakade arbetslöshet hos 830 sjömän från Brahestad. Under åren 1854 och 1855 fick endast en sjöman anställning i Brahestad varje år. Staten beviljade bidrag genom katastrofhjälparbeten och organiserade år 1856 lån till varvsindustrin. Prioritet gavs till redare vars fartyg hade förstörts eller rövats. Lånet beviljades för byggande av fartyg på mer än 50 läster. Situationen underlättades också genom avskaffandet av tullar på material till varvsindustrin och fartyg, som importerades från utlandet. Då kriget var slut återhämtade skeppsbyggeriet sig snabbt och den tidigare nivån uppnåddes 1859.

Under senare hälften av seklet fanns inga andra liknande bördor, men dock under 1860-talet påverkade nödåren även kusttrakten. (Kristiina Mutka, Raahen merenkulku ja laivanvarustus Krimin sodasta 1870-luvulle. Pro gradu tutk. Oulu 1995, Övers: Kristiina Mutka, Brahestads frakt och varvsindustrin från Krimkriget till 1870-talet, Pro gradu examen i Uleåborg, 1995).

[Tillbaka till början]

Utveckling av skeppslästmängderna (tonnage) under säsongtopparna

I Brahestads rådstuvurättens och magistratens arkiv finns förteckningar, som på ett intressant sätt belyser utveckling och förändringar av fartygsägarnas tonnage.

Förteckningarna börjar från 1857 och går till 1886. OMA B1:1

År	Matts A.	Henrik	Fredrik	Olivia	Oskar	Georg	Victor
1857	206	141	347	41
1858	266	202	396	67
1859	338	273	466	95
1860	370	306	644	109
1861	476	412	845	151
1862		502	1113	196
1863	509	318	1237	172
1864	574	351	1281	193
1865	909	560	1418	216
1866	1000	609	1628	241
1867	1171	711	1897	292
1869	1344	810	2157	333
1870		963	2359	423
1871		2559	2359	423
1872		2416	3000	395
1873		2309	1982	315
1875		1648	2028	506
1877		1730	1846	490
1878		1648	1846	490
1879		1648	1846	490
1880		1648	1846	490
1881		1648	1846	490
1882		1620	95	490	20	20	184
1885		1734	1842	474	65	65
1886		1734	1842	475	65	65

Statistiken saknar anteckningar för Johan Valdemar Sovelius aktier. Föräldrarna hade tilldelat honom en del i fartyget Ino II, då pojken var sexåring och briggen Ahto då han var 14 år. År 1875 är han aktieägare i barken Hera.

I rederiernas kolumner redovisas separat antalet fartyg som seglade på Östersjön och Ocean-seglare, men här är de sammanslagna. Antalet skeppsläster växer mycket jämt. Fredrik Sovelius åtgärder var modiga, vilket återspeglas i större årliga inkomster. Matts August, Henrik och Olivia Sovelius är klart försiktigare. Fredrik Sovelius förutsåg högsäsong före de andra. Henrik Sovelius övertog sin bror Matts Augusts fartyg, men de är synliga i statistiken först 1871, som hans egendom.

[Tillbaka till början]

9. Namnen på Soveliernas fartyg

De flesta redare hade erfarenhet som sjökapten. På sina resor kom de i kontakt med många olika kulturer. Tidningar och litteratur hittade sig in i deras hem och gav olika intryck i vardagen. Anslutningar till olika kulturer och sin egen kultur kan ses i valet av bl.a. skeppsnamn. Den överlägset största gruppen var familjemedlemmars och släktingars namn. Zachris Franzéns fartygs namn följde med fartygen under ett antal kortare eller längre perioder från Johan Langs rederi och ingår i Sovelius rederi i och med att Fredrik Sovelius gifte sig med med Franzéns dotter Johanna. Bland dessa fartyg är Louise, Betty, Jenny, Nanny och Sophia. Det första fartyget är uppkallat efter Zachris Franzéns andra fru, och resten har samma namn som hans döttrar och släktingar. Rosina kom från namnet på redarens brorsdotter, Frans Mikael Franzéns dotter.

För att ära sina föregångare gav Matts August och Fredrik Sovelius namnen Zachris Franzén och John Lang till sina fartyg. Ägarnas nära släktingars namn är Carin, Fredrik, Matts August, Oscar & Georg och Sovio. Brahestad besöktes av den svenska kungen Gustav IV Adolf som fick sitt eget namnefartyg 1801 och den ryska kejsarinnan Alexandra 1839. Övriga namn från historien var Titus. Mer specifika obestämda personnamn är Aline, Lempi och Iris. Det sista kan också hänvisa till den grekiska mytologin, liksom också Aurora. Andra namn i denna grupp är Wenus, Bacchus och Hera.

Egna företagsnamnen finns också med bland namnen på fartygen. Nyby har samma namn som glasfabriken och Salahmi (Salami) efter bruket Salahmi. Namnen på finska blir allt vanligare vid tidpunkten för Kalevalas uppkomst (Gamla Kalevala I 1835) och den nationella uppvakningen. Rent inhemska namn är: Ino, Kukko, Muisto, Roska (Brahestads yttre hamn), Saama, Saima, Satama, Walo, Weljet (Matts Augusts och Henriks fartyg), Wilkas och Toivo (övers. Hopp). Det första Kalevala-namnet Kaleva gavs 1846 och några år senare, Haltio och Tapio. 1860-talet är egentligen Kalevala-namnens tid. Då seglar Ahto (= Ahti), Aino, Ilmari, Impi, Ilpotar, Kalervo, Osmo, Sampo, Sarjola, Unto, Wasama, Wellamo och Wäinö världshaven. Efter att Runebergs Nadeschda-dikt publicerats 1841 sjösattes ett fartyg med det namnet från Johan Langs varv.

Namnen på sjöfolkens närmaste omgivning Aalto (aalto=våg). Tähti (tähti=stjärna) kan också föras till denna kategori. Man skulle kunna tänka sig att sjömännens exotiska bevingade följeslagare skulle förekomma i namnen på fartygen, men det var endast namnen på ”hemmafåglar”, Svalan, Svan (Skinnarvik glasbruk fartyg), samt Hönan som finns. Även en insekt har fått vara med, Kirppu (kirppu=loppa) var namnet på en liten jakt. Förutom de tidigare grupperna finns Apperancen (Apparancen =önskningarna), India, Molla och Stora Mollan.

[Tillbaka till början]

Fartygens byggkostnader delades mellan flera personer

Brahestads varv var ursprungligen beläget längs Strandgatan, i området mellan Laivurinkadun och Cortenkadun den s.k. Richardsstranden. Vid den tiden fanns bara tre skeppsvarv: Lang-Franzén, Fellman och Sovelius varv. Som ett resultat av landhöjningen blev stadsviken grundare, varvid stora fartyg inte längre kunde segla till Pakkahuone-stranden såsom tidigare. Dessutom var varvet ett permanent hot mot staden, eftersom det fanns gott om brandfarligt timmer och annat material. I början användes kokhett vatten och senare ånga för att böja plankorna. Vattnet värmdes upp på öppen eld. Som tätning användes beck, som också hölls varmt på öppen eld. Efter stadens brand (1810) flyttades varvet 1820 till området mellan staden och Lapaluoto, mellan Tervahovi och ”Suenreiän”. Räknat från Tervahovi byggdes fem båtvarv i området: Sovelius, Fellmans- (Lundberg), Rein & Co’s, Lang-Franzéns och Durchmans.

Att bygga större fartyg var en så stor ekonomisk risk att man, på alla rederier, försöket sprida riskerna och dela kostnaderna mellan flera personer eller flera företag. Endast stora rederier kunde ensamma utrusta skeppen. När fartygen var små var det bara ett fåtal personer ombord, men med ökande storlek och kostnadsökning under 1800-talet varierade antalet rederier per fartyg från fyra till tio. Andelarna var jämförbara med aktier eftersom de köptes och såldes som sådana. Eftersom fartygen kunde vara i drift tiotals år ändrades ägarna flera gånger. Till exempel för barken Iris byttes ägarskapet 1887 från Backman till sjökapten Karl Ström och från A.W. Planting till Z. Durchman.

Här är några statistikuppgifter om varvsindustrin och deras aktieinnehav:

Barken Aalto. Byggd 1856. Läster 243. Kostnader 70 104 Fmk. Fredrik Sovelius 11/20 Matts A. & Henrik Sovelius 6/20 A. W. Stjernud 1/20 A. G. Candelin 1/20 Frans Montin 1/20	Barken Iris. Byggd 1876. Läster 433. Kostnader (örsäkringsvärde) 120 000 Fmk. Henrik Sovelius 110/400 Fredrik Oscar Sovelius 15/400 Georg Sovelius 15/400 Sofi Höckert 60/400 Carin Ståhlberg 40/400 Sofi Lackström 20/400 Herman Backman 20/400 J. Järnberg 40/400 A. W. Planting 80/400
Briggen Aino. Byggd 1859-61. Reg.t. 521. Kostnader 99 208 Fmk. Fredrik Sovelius rederi 4/10 Fredrik Sovelius jr. 2/10 Olivia Sovelius 1/10 Johan Sovelius 1/10 A. G. Candelin 1/10 G. H. Möller 1/10	Briggen Ilpotar. Byggd 1863-64. Reg. t. 586. Kostnader, seglingsklar 115 221 Fmk. Fredrik Sovelius rederi 4/10 Fredrik Sovelius jr. 2/10 Olivia Sovelius 1/10 Fr. Victor & Johan Sovelius 1/10 A. G. Candelin 1/10 G. H. Möller 1/10
Briggen Ahto. Byggd 1866-67. Läster 346. Kostnader seglingsklar 142 955 Fmk. Henrik Sovelius 4/10 Fredrik Sovelius jr. 2/10 Olivia Sovelius 1/10 Johan Waldemar & Johan Sovelius 1/10 Matts August Sovelius 1/10 A. G. Candelin 1/20 (senare Henriette) G. H. Möller 1/20	Barken Impi. Byggd 1867-68. Läster 346. Kostnader seglingsklar ca. 140 000 Fmk. Johan Lang 12/20, 1876 10/20 Fredrik Sovelius red. 6/20, 1876 6/20 A. G. Candelin 1/20 1876 1/20 (W. Nysten 1876 1/20) G. H. Möller 1/20, 1876 1/20 (Georg Sovelius 1876 1/20) (Fr. Oscar Sovelius 1876 1/20) OMA SA CII: 3a, 3b, 71-75, 11-18, 14a-i, 54-58, 4-10, 59-68

Ägarskapet för Sovelius fartyg hölls främst inom släkten. Oftast var båda rederierna med, Fredrik Sovelius och efter 1852 Johan Lang (Fredrik Sovelius d.y.). Som extern ägare på 1850- och 60-talet förekommer ofta fartygets kapten och A. G. Candelin eller hans änka Henriette Candelin samt rådman och handelsman A. G. Möller (1821-1898), som egentligen skall betraktas som släkt, då hans hustru var M. A Sovelius dotter (uä).

För att försäkra sig om att hålla kapitalet inom handelssläkterna föredrogs äktenskap mellan släkterna, vilket i synnerhet familjedöttrarnas åsikt inte hade någon påverkan. Kärlek var sällan förutsättning för äktenskap. De flesta av dessa band var mellan Fagervikarna och Sovelierna, sedan Friemans och Montinerna, som kan utläsas i bilden ovan.

De som lät bygga fartygen samlades till ”korrespondetredare” (= redaransvariga), ledd av varvsägarna eller de största aktieägarna för att komma överens om antalet andelar och detaljerna i byggandet.De stora skillnaderna i skeppsbyggnadskostnader, förklaras av att Aalto och Aino endast har beräknat byggande av skrovet. För de andra byggnationerna inkluderar kostnaderna för ett färdigt fartyg. Byggkostnaden för fartygets skrov var endast ca 20-25 % av den totala kostnaden. På 1850-talet började fartygets spanter vara gjorda av järn, vilket ökade kostnaderna, men på grund av det ökade lastutrymmet och kunde därmed lastas mer. Problemet med träfartyg, när man seglade i varmt vatten, var att det började växa alger och mikroorganismer på skrovet under vattenytan. De mest skadliga av mikroorganismerna var bland annat skeppsmasken, Teredo Navalis och Teredo megofara, som förekommer i alla oceaner och i södra Östersjön. Tjocka lager påverkade seglingshastigheten och rötan satt in på fartygets botten, vilket gjorde att fartyget togs upp då och då på torrdocka och rengjordes. Skadorna från mikroorganismerna kunde minimeras genom att täcka fartygets botten med koppar- eller zinkplåt. Eftersom åtgärden var dyr försågs endast de fartyg, som seglade på oceanerna denna plåtbeläggning. Gamla fartyg plåtbelades vanligtvis inte.

Korrespondetredarens uppgift var att:

- Skaffa skeppsritningar och ”rigg-ritningar” (= ritningar av riggning).
- Förbereda en kostnadsberäkning.
- Skaffa byggmaterial.
- Anställa en skeppsbyggmästare.
- Gör ett avtal med en snickaregrupp.

I begynnelsen kom byggmästarna från Sverige eller andra kuststäder i Finland där fartyg hade byggts under lång tid och där erfarenhet och skicklig personal fanns mer än man själv var i behov av. Från Gamlakarleby kom åtminstone en mästerbyggare vid namn Eric Danielsson till det Soveliska varvet.

När ett lämpligt snickarelag hittades, undertecknades ett detaljerat formellt kontrakt, ett ”piilukirje =doldt brev” där hela arbetsgruppen om 20-25-man undertecknade med sina bomärken.

[Tillbaka till början]

10. Soveliernas industriföretag

1. Sågindustri

Allt sedan 1600-talet var tjära den viktigaste exportvaran för kusthandlare och redare. På 1700-talet började en ny produkt, timmer, dyka upp vid sidan av den. Redan i slutet av 1700-talet hotade den tjärans position i så kallade Gamla Finland. På andra ställen i Finland överskreds exporten för sågvaror exporten av tjära först på 1830-talet. Först sågades plankorna och bräder för hand. Dessa produkter exporterades också i viss utsträckning, men mottagarna var inte nöjda med produktens ojämna dimensioner och den långa leveranstiden. Därefter grundades gårdssågverk för eget behov. Dessa drevs med vattenkraft. Om man hade byggt en kvarn vid forsen kunde dess kraftöverföringsutrustning också användas för sågverket. Förutom virke för eget bruk sågades där också virke för export och till skeppsbyggnad. I gamla sågverk var det först en ram och ett sågblad. Sågningen gick långsamt, med endast fyra stockar per dag. Eftersom bladet var grovt blev det rikligt med sågspån. Förbrukningen av stockar var hög och kvaliteten var ojämn. I slutet av 1700-talet utvecklade holländarna ett finbladigt sågblad. Trä sparades och kvaliteten förbättrades. Sågningen snabbades upp till och med till det fyrdubbla. De första finbladiga sågarna i Finland, grundades eller gamla byggdes om till finbladiga sågar, på 1720-talet i Finska vikens kuststäder och i sydvästra Finland. Sågverken vid Bottniska vikens kuststäder och landsbygd var bondsågar, skeppsbyggnaden var stark och tjärbränning var livlig. Det fanns fortfarande inget utrymme och behov för en stor skogsbaserad sågverksindustri. I slutet av 1700-talet levererade skeppsbyggare i Österbotten tiotals nya fartyg till svenska köpare eller satte dem i frakttrafik. Brahestad antas ha byggt 20 fartyg av olika storlekar före det Stora Nordiska Kriget. På 1800-talet fokuserades mycket på godstrafik mellan utländska hamnar, vilket försvagade banden till hemlandet och dess exportproduktion. Då fartygen återvände med två till tre års mellanrum till hemlandet behövde de också exportlast från Finland. Därför måste redare också köpa timmer förutom tjära, och då började de sätta upp sågar. Peter Malm, en redare i Jakobstad, ägde hälften av Inha och Kepos sågverk och köpte också timmer från bönderna så som också andra redare gjorde. År 1859 grundade han det första sågverket nära Jakobstad, som drevs med ånga. I slutet av 1700-talet var Henrik och Juhana Rahm, Anders Roos och Anders Kyntzell bland de viktigaste sågborgarna och storköpmännen i Gamlakarleby. Alla tre släkter har släktskap med Sovelierna (Tabellerna 89 och 92).

[Tillbaka till början]

2. Fagerholms-Sovelius såg i Uleåborg

I Uleåborgsregionen fungerade sågverksindustrin länge enbart för stadens egna behov. I början av seklet fanns där fem sågar av den gamla modellen, som ibland inte kunde fylla ens sina egna behov. En del av det sågade virket köptes från Västerbotten. Fagerholms sågverk grundades 1727 och omvandlades 1762 till finbladig såg. Som sådan var det första i norra Österbotten. Förändringen försenades på grund av den dåvarande depressionen som var resultatet av krig mellan Sverige och Ryssland. Sågverksindustrin är en starkt konjunkturkänslig industri, och krig på andra håll ledde generellt till en uppgång i sågad timmerexport. Vid expansions- och modifieringsarbetet ägdes sågen av dess grundare, K. Fagerholm, svärson Johan Possenius och hans svärson Nils Sovelius. Sågen var betydelsefull, då hela stadens avkastning från den i början av 1700-talet var 680-850 tolter och Fagerholm sågverk stod för 300-400 tolter. (tolt = 12 stycken) (Tabell 78). Nils Sovelius (

född 1737 Brahestad) började sin skolgång i Brahestads pedagogik, skrev studenten i Uppsala och senare i Åbo där han försvarade sin doktorsavhandling den 18.6 1759. Han fungerade som hjälpreda i sin fars affär i Brahestad, men flyttade till Uleåborg där han snabbt etablerade sig som en ansedd handelsman, redare, sågborgare och rådman. Efter Fagerholms död ägde han hälften av sågverket med sin svärfar. Senare var sågen känd som Sovelius såg. Då den nya kyrkogården i Uleåborg grundades längs Kajanavägen 1781 lät Per Petrelius och Nils Sovelius mura en gravkammare vid norra kanten av kyrkogården, en så kallad ”Stengrav” från vilken de sålde aktier till medlemmarna i handelsklubben. Som mest var det sex familjer som hade aktier. Efter Nils Sovelius död 1802 överfördes hans andel till Johan Possenius. Först användes Stengraven som gravkammare, men i slutet av seklet torde Uleåborgs församling ha köpt den och använt graven som plats för att ha de döda i före begravning. Graven revs på 1930-talet. Nils Sovelius var en modig entreprenör, som trots att han blev äldre, tog stora risker för att utöka sin verksamhet. Transaktionerna gick inte som förväntat och dödsboet gick i konkurs.

[Tillbaka till början]

3. Yli-Hourus såg och kvarn i Pyhäjoki

Inrättandet av industriella sågverk var en noga övervakad verksamhet. Ett av problemen var förvaltarnas gemensamma skogar, från vilka bönderna kunde avverka för sina egna byggnader och behov, men fick inte idka handel med virket. Användningen av skog var också begränsad av lagstiftning. Skogslagen av 1734 förändrade väsentligen användningen av fria skogsresurser för bönderna och förbränningen av tjära, men de nederländska finbladiga sågarna fick förmåner i 1739-dekretet. Beskattning av sågverken startades först år 1837 i Finland. Tillståndet för att starta ett sågverk under den Svenska tiden, söktes via länsstyrelsen från Sveriges kammarkollegium. Där bestämdes också rätten att såga stockar. Guvernörens tillstånd var tillräckligt för att såga stock för hemmabruk.

Exporten av sågade trävaror från Brahestad var väldigt liten i slutet av 1700-talet, men det nordamerikanska frihetskriget 1775-83 ökade finländarnas export av sågat virke efter att exporten av amerikanskt sågat virke upphörde. Tiden var rätt för starten på sågverksoperationerna, eftersom Uleåborg, Gamlakarleby och Vasa fick stapelrättigheter under den tiden. Direkt export från Brahestad blev möjlig först år 1776 då staden fick stapelrätt. Då också den egna byggnadsaktivitetens behov ökade ansökte handelsmannen Baltzar Freitag (gift med Maria Sovelius) lov att bygga ett finbladigt sågverk vid stranden av Pyhäjokis fors. Pyhäjoki sockens bönder motsatte sig projektet för att säkra sin egen tjärbränning, eftersom tjära skulle kunna brännas tre gånger under en mansålder men tillväxten av skog till sågverken krävde flera mansgenerationer (tabell 46). Vid det tredje försöket fick Freitag ett godkännande i slutet av 1760-talet och startade verksamheten omedelbart. På 1810-talet hade sågverket tillstånd på 1500 stockar per år, sågsäsongen var vår och höst. Verksamheten upphörde helt 1825. Sågverket var klart avsett för handel. Den nya fasen av Yli-Houru sågverk började 1844 när Fredrik Sovelius återupprättade det med Henrik Montin och John Gustaf Rein. Senare ersattes Rein av sjökaptenen Isaac Gellman. Bönderna motsatte sig igen återupprättandet i fruktan att sågverket skulle ha förbrukat för mycket skogsresurser och hämmat deras kvarnars funktion. Den nya sågen var tvillingram. Den första trimmade kanten på stocken platt och den andra sågade till brädor och plankor. Rätten att såga 4000 stockar per år delades in i 120 dagar sågning på vår och höst. Då skattebefrielsen slutade år 1846 bestämdes skatten till 33 tolter plankor och 44 tolter bräder (Tabell 216).

Tiden var ogynnsam för sågning, eftersom den franska revolutionen i februari avbröt exporten till Frankrike för hela året 1848. Under det följande årtiondet ökade exporten starkt fram till Krimkriget. När kriget började upphörde exporten nästan helt, under två år.

Export till England var möjlig trots höga tullavgifter, eftersom längden inte beaktades i tullbestämmelserna. Därför exporterades det längsta möjliga virket.

Under några år fick Yli-Houru sågverk stockar från kronans skog och de odelade gemensamma skogar, men det var ett problem att få stockar under hela funktionstiden. Sågning var alltid under den tillåtna mängden, även om den vanligen överskreds. På grund av brist på virke avbröts sågningen två gånger på 1850-talet. Reglerna som begränsade sågverksindustrin avvecklades på 1860-talet. Detta hade en stimulerande effekt på sågen. Den största avkastningen kom åren 1866 och 1868. Yli-Houru sågverk slutade år 1872.

[Tillbaka till början]

4. Ruukinkoskis såg

Det finns 43 forsar i Siikajoki, söder om Uleåborg. År 1840 fick Zachris Franzén och hans son Zachris Lacke tillstånd att inrätta ett sågverk i Kalliokoski i Siikajoki. Byggandet började omedelbart, men nästa års vårflod tog sågen med sig. Affärspartnerna bestämde sig för att flytta sågen 5 km österut till Ruukinkoski. Tillståndet beviljades 1846. Sågverket byggdes vid forsen på västra änden av ön på arrenderad mark, men Franzén köpte sågen i slutet av 1840-talet, han köpte också de gårdar som ägde ön. Tvillingramsågen drevs av ett stort vattenhjul på en effekt på 55 hk. Produkterna kördes till Maivaperä hamnen i Brahestad på vintern. Resan tog 2-3 dagar. Förarnas övernattningsplats var Murros hus i Rellet. På 1850-talet växte den sågade timmerexporten ända fram till Krimkriget, vilket avbröt den lovande starten. Svårigheterna med förlusten upphörde i slutet av årtiondet och 1858 överskred Finlands export 400 000 tolter. Zacharias Franzén var en fördomsfri, djärv och skicklig affärsman, som inte skydde att ta risker. Han var den av Brahestads borgare, den mest mångsidiga entreprenören, som inte förlitade sig enbart på skeppsrederi. Efter hans död 1852 hamnade sågverket hos arvtagarna, vars verksamhet leddes av Fredrik Sovelius. Han gifte sig 1850 med Zachris Franzéns dotter Johanna Margareta. Dödsboet sålde Ruukinkoski sågverk 1857. Det köptes av Johan Gustaf och Carl Bergbom från Uleåborg. En av anledningarna för försäljningen kan ha varit att Fredrik Sovelius & Co redan ägde Yli-Houru sågverk. När dess sågningsrätt var mindre och det var svårt att få timmer, måste man förundra varför det sågverket såldes, som både var större och hade en väl säkrad tillgång till virke. Kanske måste försäljningen göras för arvskiftets skull? (Tabell 216) De efterföljande stadierna av industrianläggningen är också intressanta. Bergbommarna sålde den till Ruukki Oy år 1919, där aktierna ägdes av Risto Ryti, Gösta Tallqvist och Eero Koskelo. Verksamheten i Ruukki fortsätter ännu på samma plats, även om produkterna är andra.

[Tillbaka till början]

5. Uleåborgs tändsticksfabrik

Fabriken startade sin verksamhet 1875. Grundarna har antagligen varit samma personer som ägde industrianläggningen, nämligen G. H. Möller, Fredrik Sovelius och Henrik Sovelius från Brahestad, samt Albert Stores och H. Wegelius från Uleåborg. I det Soveliska arkivet har sparats fullständiga kassakonton från åren 1875-79 och sporadiska från andra år. Det sista kassakontot är från åren 1881-82. Räkenskaperna är signerade av H. Wegelius, som har hanterat räkenskaperna och övervakat fabriken. Det finns ingen information om denna industris verksamhet varken i Uleåborgs stads magistrats och rådstuvurätts arkiv eller ens nämns i Uleåborgs stads historik (Tabell 215 och 216).

[Tillbaka till början]

6. Beckfabriken i Ruona

I kuststäder fanns ofta ett tjärhov (Tervahovi), som normalt ägdes av köpmän. Där samlades tjäran in, lagrades och granskades före export. Tjäran inspekterades, eftersom utbudet av lågkvalitativa produkter till köpare skulle fördärva försäljarnas rykte.

Brahestads tjärhov grundades 1774 vid havet vid mynningen av Ruonaoja på västra sidan av bäcken. Redan de första åren skeppades 4 000-5 000 fat tjära till utlandet. Då staden brann år 1810 klarade sig tjärhovet och beckkokeriet undan elden, men under Krimkriget, 1854 brände britterna dem tillsammans med varvet, virkeslagret och fartygen.

Den tjära som inte fyllde exportkraven fördes till beckkokeriet där den kokades eller destillerades till beck. Det gick 3 till 4 fat tjära för att göra en tunna beck. ”I kokeriets pannrum fanns en stor kopparkittel, som kunde fyllas med upp till 50 fat tjära. Kokningen tog ungefär tre dagar. Kokets mognad testades på ett speciellt sätt: från koket togs en s.k. ”beckprilla” som tuggades för att känna av beckets mognad. Om prillan fastnade på tänderna måste kokningen fortsätta” (översättning från ”Raahen tienoon historia III”). Kokets volym minskade till en fjärdedel och krävde därmed inte så många dyra fat och utrymme. Som biprodukt fick man beckolja, som alltid hade god åtgång, speciellt som myggolja under sommarsäsongen. Becket var också en exportvara, ett viktigt tätningsmedel för segelfartyg av trä. Exportvolymerna från Brahestads beckkokeri varierade årligen från 200 till 3 000 fat.

Det första beckkokeriet i Brahestad fanns på Pitkässäkari (Långskär), det andra på Fantti ön och flyttades 1759 den till en plats som kallas Pikimäki (Beckbacken) på östra sidan av Ruonaoja. På den tiden ägdes kokeriet av Johan Sovelius, Alexander Freitag, Olof Nordberg och Henrik Kiellin. Ryssarna förstörde kokeriet 1809 (tabell 64).

År 1832 var kokeriets ägare Fredrik Sovelius d.ä., Z. Durchman, O. Lundberg, J. Fagervik och B. M. Hajan. De årliga dividenderna varierade från 65 till 601 rubler. Tio år senare föll resultatet dramatiskt. Efter Krimkriget kunde inga dividender betalas ut under några år. Den nya, korta högkonjunkturen i produktionen var på 1870-talet, när dividenderna steg till nästan tusen rubel på några år, men därefter sjönk produktiviteten gradvis. Beckbruket fungerade under en överraskande lång tid, eftersom de senaste uppgifterna är från 1892. Ägarbyte skedde under de senaste decennierna flera gånger. I mitten av seklet förekom av Sovelierna: Johan Sovelius och Fredrik Sovelius d.y., och i slutskedet Fredrik Oscar Sovelius, Henrik Sovelius och Conrad Brander (Tabell 62, 93, 152, 215, 216 och 217).

[Tillbaka till början]

7. Pattijoen Höyrypolttimo, Pattijoki Ångbränneri Bolag

Brännvinsförbrukningen var hög på 1800-talet. Det blev gradvis ett socialt problem. Å andra sidan var inställningen till alkohol motsägelsefull. I början av 1900-talet utvecklade engelsmannen William Lee ett mirakelläkemedel av vin och salt, som enligt uppfinnaren botade nästan alla sjukdomar, men runt mitten av seklet började man publicerade litteratur mot alkoholens verkningar. Engelsmannen B. W. Richardson skriver, i sin bok ”Starka drycker”: ”Brännvin kom till folks bord som en lyxvara och inte en nödvändighet. Människan hade levt och hade klarat sig i många århundraden utan brännvin och miljontals människor levde genom århundradena lyckligt utan att sakna den.”

Varje bonde i Finland hade en så kallad ”hembrännings-rätt” för eget behov. Överallt ökade befolkningen snabbt. Mellan 1750 och 1913 ökade befolkningen i Europa nästan till det fyrdubbla. Mer säd skulle ha behövts för att föda den växande befolkningen, men en allt större del av säden användes för produktion av brännvin. Man försökte ändra på missförhållandet på olika sätt, som dock visade sig vara ineffektiva. Ett sätt var att förkorta den tillåtna destillationstiden som i viss mån minskade produktion och konsumtion. Följderna blev dock att den olagliga hembränningen och smugglingen tilltog. På lantdagen år 1863 föreslog regeringen avskaffandet av den lagliga inhemska hembränningen för eget behov och att överföra tillverkning till separata fabriksanläggningar, som skulle betala tillverkningsskatt. En del av prästerskapet och hela bondeståndet motsatte sig starkt förslaget, men måste slutligen godkänna detta. Lantdagen godkände förslaget 1865 och det beryktade beslutet trädde i kraft från början av följande år.

Redan 1867 ansökte Brahestads-borgaren Ludvig Ahlqvist om tillstånd att inrätta en brännvinsfabrik i Pattijoki på Joensuu gård, med en produktion på 15 000 kannor 50 % alkoholhalt (en kanna var ca 2,6 l). I väntan på beslutet, grundades ett företag som inkluderade Johan Aspegren, G. H. Möller och Fredrik Sovelius d.y. som ägare. Saloinens kommuninnevånare gav en positiv åsikt för fabriken, med undantag för några grusröster, och 1874 gav guvernören i Uleåborgs län rätten att producera 30.000 kannor brännvin. Mängden producerat brännvin måste anhållas om varje år. Mängden varierade mellan 5 000 och 130 000 kannor på olika år. Bolagets bokföring visar att produktionen föll under den tillåtna nivån varje år (tabell 216).

År 1875 var produktionen 60 000 kannor (tillstånd var 88 000) och följande år ca 88 000 kannor (tillstånd var 130 000). Dessa var de bästa åren. Oavsett om det var några års paus i produktion, lämnade Ahlqvist ett skatteklagomål år 1879: ”trots att fabriken inte har gjort brännvin i tre år.” Överklagandet godkändes. Efter att produktionen återupptogs förblev volymerna mindre än från toppåren. Mellan 1873 och 1889 producerade fabriken 685 166 kannor brännvin. I slutskedet av fabrikens verksamhet bestod delägarna av G. H. Möller, Johan Aspegren, Ludvig Allqvist, Georg, Ebba, Matts August och Katarina Sovelius samt Fredrik Oscar Sovelius barn. Som fabrikens ansvariga förvaltare fungerade Ludvig Ahlqvist (Tabell 311, 341, 391, 412 och 419).

Råvaran, spannmål och potatis, odlades på aktieägarnas och fabrikens egna åkrar, men köptes även in från lokala bönder. Förutom de färdiga produkterna sålde fabriken drank till de närmaste socknarna. För alla var grundandet av en bränneri inte välkommet. I Uleåborgstidnigen Kaiu (Ekot) kritiserades grundandet av fabriken och berättade om de dåliga effekterna av brännvin för alla åldrar. I synnerhet ogillades att man sålde 5 kannor till en kund på en gång (= 13 l.).

Man beslutade att upphöra med fabriken år 1900. Den 8 september nämnda år publicerades tillkännagivandet:

BRÄNNVINSDESTILLERIETS AUKTION.

Säljes ett destilleri i tre våningar av timmer, ett lagerhus av sten,

bostads- och uthus, smedja, 10 hk ångmaskin, ångpanna,

2-stenars kvarn, Ellenbirger-maskiner, förvarings- och transportbehållare.

Företagets sista möte hölls 1905. 86, 87

[Tillbaka till början]

8. Brahestads ölbryggeri

Den nuvarande Kauppakoulu-backen var tidigare känd som Paavonperä. På 1800-talet snurrade åtta väderkvarnar där. Utöver dessa fungerade på området redan tidigt ett litet primitivt ölbryggeri. På sidan av Paavonperä, vid den södra änden av Rantakatu, fanns ett hus som ägdes av Baltzar Fellman. Gustaf Candelin och Fredrik Sovelius köpte det med avsikt att starta en ölproduktion i huset. Senare blev också J. Lundström aktieägare. Tillstånd att starta verksamheten beviljades 1858. Det var endast tre anställda. Fredrik Sovelius, som huvudaktieägare verkar ha lett bryggeriet (tabell 216).

Under det första året tillverkades 50 000 kannor öl (2,6 liter kanna) och följande år 21 500 kannor. Produktionsvolymerna varierade mellan ca 6 000 och 50 000 kannor. I slutet av den lagliga hembränningen ökade ölförbrukningen, då var bryggeriets avkastning i slutet av 1860-talet fyrdubblad jämfört med tidigare år, men föll kraftigt i början av det följande decenniet. Bryggeriet producerade också läskedrycker. Bryggerifunktionen påverkades positivt av det faktum att man fick fördelaktigt malt och socker på orten från ”Lumper”-kvarnen. År 1874 såldes bryggeriets privilegier och utrustning till Axel Brander för 4 000 Fmk (tabell 59). Bryggeriverksamheten fortsatte ända till 1950-talet.

[Tillbaka till början]

9. Kesälä tegelfabrik

Tegelfabriken grundades av Fredrik Sovelius år 1875 på mark som hyrdes från Johan och Stiina Pyhtilä. Fabriken var senare en del av Langs företag. Sovioarkivet i Uleåborgs Landskapsarkiv innehåller inte någon information om tegelfabrikens produktion eller räkenskaper, men arkivet innehåller bland annat ett intressant utkast till avtal om 150 000 tegel som skulle levereras till Brahestads seminarium under åren 1896 och -97. Det finns ingen information om leverans av tegelpartiet i Sovios arkiv (tabell 216).

Fredrik Sovelius planerade ett stickspår till tegelfabriken, som, om den hade genomförts, skulle ha underlättat transporten av råvaror och färdiga produkter. Planen genomfördes aldrig.

Efter Fredrik Sovelius död år 1898 såldes fabriken till Oskari Rantanen, men redan 1902 skickades en anmälan till industristyrelsen om nedläggningen av fabriken.

[Tillbaka till början]

10. Topi tegelfabrik

Den 12 januari 1903 meddelade Fredrik Wilhelm Sovelius till rådstuvurätten att han skulle ta upp en verksamhet i Brahestad under namnet Fredrik Sovelius d.y. Samma år antecknades i handelsregistret Aktiebolaget Topin tiilitehdas Oy, vars grundare var, förutom anmälaren också Rosa Sovelius och Bertil Sovelius. Byggandet av fabriken startade ett år tidigare i Koivumaas mark, nära Brahestads järnvägsspår, nära Topi-hållplats under ledning av byggmästare Wikkula. Platsen valdes utifrån goda transportmöjligheter, men där fanns också tillräckligt med lera och vatten. Fabriken leddes av Fredrik Sovelius och tegelmästare var Matti Poukkula. Tegelmästaren var arbetsförman som övervakade lerupptagning, vedanskaffning, tegelläggning och bränning samt försäljning! Han betalades 1 000 Fmk per år och en fjärdedel av nettovinsten (tabell 217, 218 och 286).

Som bästa var producerade fabriken 70 000 tegel (år 1905) per år. Produktionen var begränsad till sommartid eftersom lufttorkning var den enda torkningsmetoden. Av detta skäl kunde man regniga somrar bränna endast under en begränsat tid.

Det sista året för tegelproduktion var sommaren 1906, men tegel såldes ännu i maj följande år. Bolaget var sannolikt ganska olönsamt då den sista låneskulden till utlåningsbanken betalades först 1910, alltså tre år efter att fabriken upphört. 07.02.1906 meddelade Rosa Sovelius i tidningen Raahen Lehti att det finns till försäljning stora och små tegelstenar från Topi tegelfabrik. Fredrik Wilhelm dog i mars 1906 och hans mor tog hand om tegelfabriken efter sin son.

[Tillbaka till början]

11. Kesälä lantgård

Enligt Salo härads lagfartsprotokoll, hörde Kesälä gård (nr 18) till Salo härads kronofogde Gustaf Adolf Hårdh (fru Emilia Katarina Sovelius), vars yngste son agronom Robert Johan Hårdh fick en lagfart på Kesälä gård i Pattijoki socken år 1879. Enligt vissa uppgifter bedrev han jordbruk på gården redan 1876. Robert Johan dog ogift redan 1880 (Tabell 95).

Fredrik Sovelius d.y. (1822-1897) köpte Kesälä gård den 15 augusti 1882 på auktion. Lagfarten fick han i november samma år. Äganderätten till Kesälä gård överfördes till ägarens son Fredrik Oscar Sovelius (1855 – 02.11.1896) den 16 april 1886 och hans änka sålde gården till Gustaf Tuovinen den 31 oktober 1898 (tabell 216 och 217).

Storleken på gården var 5/8 mantlar, över 700 hektar mark. Odlingsområdet var några tiotals hektar (1910 55 ha). På gården fanns tre torpare, Jokela, Ehrola och Myllys. Normalt krävdes, för torpare, två mansarbetsdagar per vecka med husets verktyg och två veckors hästarbete på sommar och vinter. I gengäld fick torparna röja åt sig fyra tunnland åker (2 ha), ett tunnland kalvhage och skörda hö från de gemensamma ängarna.

Under det bästa året (1894) fanns det 31 kor på sommaren och 2 199 liter mjölk från den mest produktiva kon. Som mest slog man 323 burar (1890) hö på de totalt 15 (naturliga) ängarna: Sääskisuo, Pahakorpi, Palo, Säily, Pohjaranta, Kommo, Apaja, Sorttanen, Navettaneva, Kampuraneva, Kotiranta, Kesälä, Johde (som var ett soldattorp), Toppi och Härkäsuo. Några av dessa ängar låg så långt borta att liemännen tillbringade flera dagar där och stannade över natten i en ängsbastu. På gården höll man också höns. Fredrik Oscar köpte skat- och kråkägg som mat till dem från byns pojkar. Ibland hämtade pojkarna några trastägg, varvid köparen klandrade pojkarna och sa: ”Men jag köper dom ändå, när ni redan har tagit dem ur boet.” En av pojkarna försvarade sig genom att säga ”Nå, dom skrattade ju som skatorna”.

Utbytet av skörden 1898 var 152 hl råg, 106 hl korn, 248 hl havre och 510 hl potatis. Personalen varierade från 8 till 10. Gårdsredovisningen är väl bevarad och detaljerad. Uppgifterna slutar 1899. Anställda 1895-96 var exempelvis:

Vakt för Pohjanranta Antti Pellonpää
Vakt för Kotiranta Samuli Jokela
Skogsvakt Juha Myllylä
Vakt L. E. Keränen
Mjölkkusk Jaakko Kaarela
Drängar Johan Pekuri, Juho Ojanlatva och Abraham Paldanius
Kreaturpigor Ries Liisa Krekula och Maria Joensuu

[Tillbaka till början]

12. Brahestads Ullväveri

Företagsnamnet, Raahen Villakutomotehdas Oy infördes i handelsregistret år 1908. Grundarna och aktieägarna var Bertil Sovio, konsulinnan Rosa Sovelius och Tor Sovio, som ledde fabriken.

Han lärde sig om väveri vid Klingendahlfabriken i Tammerfors och driften av en industrianläggning i samma bransch i Freiburg, Tyskland. För bolagets räkning uppfördes fabrikslokaler på en egen 3 705 m² stor tomt vid Pitkäkatu (senare Kauppakatu) södra ända. Moderna maskiner köptes från Tyskland. Som mest skapades produkterna av 63 anställda (1913). Produkterna såldes över hela landet och utomlands, men företaget var inte lönsamt. En orsak till bristen på lönsamhet kunde ha varit ett felaktigt förhållande till priskvaliteten för produkterna. De såldes till ett för lågt pris jämfört med den goda kvaliteten.

Fabriken fungerade i sex år under ledning av de grundande aktieägarna. År 1914 såldes den med sina byggnader och tomter till Oy Trikoo Aktiebolag till ett pris av 80 000 FIM. Det nya bolaget ägdes av Karl Löfhjelm, August Myllylä och Bertil Sovio. I dokumenten avslöjas varken detaljerna i Oy Trikoo Abs faser eller året för fabrikens nedläggning, vilket sannolikt var 1918. I fastigheten fungerade senare Brahestads omnejds andelsmejeri och mjölkbutik till början av 1960-talet (Tabell 217, 218 och 288).

[Tillbaka till början]

13. Salahmis järnbruk i Vieremä

Salahmi herrgård från paradsidan. Fotograferat 19.7 2020 Pär Helenius

Järn var ett mycket viktigt råmaterial för varvsindustrin. På grund av bristen på järntillverknings- och förädlingsanläggningar i norra Finland i början av 1800-talet ansökte Erik Julin från Senaten, på alla kuststäders vägnar, om tullfria materialleveranser för varvsindustrin. Tullbefrielsen godkändes för perioden 1854-1860. Men även tidigare började aktiva rederier grunda järnbruk nära sjöar där järnmalm påträffats. Järnmalmen har bildats sjöar i sand och moränregioner.

I Finland fungerade, från 1616 och fram till början av 1900-talet, flera mindre järnbruk som fick sin malm från träsk och sjöar. Sjömalm finns speciellt i sjöar i centrala och östra Finland. På övriga ställen är den mindre vanligt. Malmen ligger på bottnen av sjöarna i ett ca 10 till 30 cm tjockt rostlikt lager (limonit eller järnockra). Järnet regenereras mycket långsamt, eftersom malmbildningen är baserad på gradvis kristallisering av järn upplöst från järnmalmkristaller i sjövattnet, och kallas ofta för hagel- eller pärlmalm. Upptagningen av malmen underlättas av det faktum att den vanligen förekommer på grunt vatten, högst 10 m djupt. I början av 1900-talet togs cirka 40 000 ton malm upp varje år. Det billiga priset på importerat järn och bättre kvalitet på malm från gruvor upphörde gradvis användningen av sjömalm. Därmed upphörde också användningen av de små masugnarna.

År 1805 lät de svenskfödda köp- och industrimännen Elias och Lars Fredrik Dahlström bygga en liten smält- och tackjärnsfabrik i norra Savolax på Kyhjönkoski strand i Murennusjoki. Företaget var så litet att de inte ens anhöll om starttillstånd. Bruket bytte ägare flera gånger och till slut övertog en Viborgsk handelsman Timofei Tichanoff bruket, som i sin tur köptes av Brahestads kommerseråd Zachris Franzén (1787-1852), bror till biskop Frans Mikael Franzén, för 20 000 rubel år 1828. I köpet av hyttan ingick också bondgårdarna Postila och Latokangas.

I och med denna affär blev Zachris Franzén den viktigaste järnproducenten i norra Finland. Lite senare grundade han även järnbruket i Jyrkkäkoski.

Zachris Franzén insåg vilka möjligheter företaget kunde erbjuda och började expandera. Han bytte Rautaruukkis namn till Salahmis bruk och fick koncession för det år 1829. Årsproduktionen var i början 150 skeppund eller 25 000 kilo järn (skeppund = 170 kg), men produktionen ökade flera gånger under brukets verksamhet.

Malmen togs upp från sjöarna Salahmi, Marttinen, Rotimi och Rahajärvi, samt Onkivesi, Karva och Poroselkä. Senare utsträcktes upptagningen av malmen till andra delar av norra Savolaxs vatten. Malmen smältes till tackjärn, i Ostokoski (nedlades 1849), Saarikoskis och Nissiläs Myllykoski hyttor (nedlades 1870).

När efterfrågan på järn växte, expanderade produktionen och 1859 byggdes en stångjärnsfabrik där tackjärn smiddes till stångjärn, med hjälp av stora stånghammare som drevs med kraften från forsen. Av dem smiddes slädmedar, ankare och kättingar. År 1837 förnyades manufakturverkstaden, där det fanns en knipphammare och senare två spikhammare. I smedjan producerades varje år 60 skeppund yxor, spadar, spik, hästskor m.m. och på 1860-talet höjdes mängden till nästan 90 skeppund. Produkterna transporterades med häst till närliggande städer och till den 180 km längre bort, belägna ”Salahmin raudan kauppaan” (Salahmis jernaffär) som fanns invid Pekkatorget, i sidobyggnaden av Langs hus.

När Salahmis bruk expanderade var det nödvändigt att säkra de anställdas boställen. Fackmän och deras familjer flyttade till staden från bland annat kuststäderna, till exempel Vasa. Det byggdes mera bostäder för mästare, kontorspersonal och arbetande personer. Som mest gav bruket inkomstmöjligheter till cirka 200 familjer och ytterligare utkomstmöjligheter för lokalbefolkningen. Den viktigaste handeln var den med jordbruksprodukter, men då det inte fanns tillräckligt med mat från den egna byn Salahmi, köpte kommerserådet Franzén mer mark och etablerade ett kraftfullt jordbruk och boskapsskötsel.

Den nyklassiska, delvis i två våningar, huvudbyggnaden vid Salahmi järnverk blev färdig precis före kommerserådet Franzéns död. Huset ligger vid forsnacken och är omgivet av en omfattande strandpark med björkträd och lusthus. I denna byggnad bodde brukspatronen med sin familj på på somrarna, och den var också platsen för många viktiga familjefester. (I vissa källor nämns arkitekten C. L. Engel som arkitekt till byggnaden, vilket knappast är sann eftersom han dog 1840.)

Efter kommerserådet Franzéns död 1852 övertogs brukets ledarskap av hans svärson Fredrik Sovelius d.y. Under hans tid färdigställdes en ny ladugård (1858) av sten för 80 kor, som också hade plats för hästar, får och grisar. Fredrik Sovelius köpte mera produktiva kor till brukets ladugård ända från Holland (tabell 216).

Det finns endast minimal information om järnproduktionen i Salahmi. Produktionen av det tidigare resultatet om tidiga 150 skeppund överskreds flerfalt och år 1857 var det 854 skeppund. År 1845 producerades 275 skeppund stångjärn och 460 skeppund år 1859. Antalet smiden ökade också på 1840-talet från 60 skeppund till i genomsnitt 89,3 skeppund under åren 1858-1973. Till 1 skeppund stångjärn krävdes i genomsnitt 10 tunnor malm och 5 läster kol (1 läst = ca 12 tunnor, 1 tunna kol = ca 150 l).

Fredrik Sovelius var främst en redare. I den egenskapen upptäckte han snabbt möjligheterna som Saima-kanalen, som blev färdig 1856, erbjöd att transportera vattenvägen Salahmis produkter, tjära, mat och timmer till Viborg och St Petersburg. Samtidigt kunde transporten av leveranser som krävdes för Salahmi säkras. Fartygen behövde inte gå tomma i någondera riktningen. Det var fråga om ganska stora mängder varor. Till exempel transporterades år 1844 till Salahmi 1 318 fat salt (1 fat = 1,649 hl). Dessutom fördes dit socker, kaffe, sprit, rom, papper och kläder. Förutom det som nämnts ovan hämtades från Salahmi pottaska, svedjesäd, talg och skeppsbyggnadsvirke. Det var därför ett behov av att transportera varor vattenvägen.

Öppnandet av Saimenkanalen medförde betydande förändringar i handeln med kuststäderna i Österbotten. Handeln mellan Savolax och Norra Karelen gick via Bottenvikens städer och efter freden i Nystad 1721, vände den handeln sig nu huvudsakligen till söder och handeln i österbottniska kuststäder minskade avsevärt. Därför började man erbjuda flera lastfartyg med last till inhemska städer, men även till främmande länder. Fasen blev kort men signifikant för Brahestads rederihistoria.

Skeppsfrakt från Brahestad till St Petersburg och Kronstadt var väldigt livlig i mitten av 1800-talet.

År 1858 lät Fredrik Sovelius bygga en galeas, Salahmi, som lastade 38 läster (1 läst är 5, 24 kubikmeter).

Man kunde läsa i Brahestads sjömanshusets förhyrningsbok följande anmälan 20 juni samma år (1858):

”Dessa nämnda personer har mönstrat på den 5/115 lästers galeasen Salahmi, som handelsskeppare Johan Hannila seglar Salahmi till Viborg och därifrån vidare via Saima kanal till Kuopio och vidare därifrån enligt order

Styrman Joh. Abram Frosterus 40 år gammal, gift, undermatros Nils Vahlgren 17 år, ogift, kocken Johan Huhtala 17 år, ogift.”

De arkiverade dokumenten visar inte hur många resor Salahmi gjorde mellan Salahmi-Viborg-St Petersburg, men året därpå finns det ett nytt namn i förhyrningsboken.

”Den 23 maj 1859 mönstrar nedannämnda sjömän på som besättning till 38-lästers galeasen Salahmi, vars skeppare Johan Krank kommer från skeppets övervintringsplats till Maaninka, nära Kuopio, för att fortsätta föra befäl. Som besättning mönstrade styrman Frosterus, matros Johan Villman och jungman Tomas Harakka.”

Den första etappen på resan var St Petersburg, men under de följande åren seglade galeasen inte bara till inhemska hamnar, utan även till Tallinn, Lübeck och Köpenhamn. Fartyget led skeppsbrott 1865 vid Söderarm på den svenska kusten.

Ett intressant tillägg till detta må nämnas att 1855 grundade Lovisa Franzén en skola i Salahmi, som kallades ”Fruns skola” i samhället. Där studerade både barn och vuxna. I skolan lärde man sig religion, räkning, innanläsning, skrift och handarbete. Böcker och verktyg tillhandahölls kostnadsfritt i skolan. Skolan var en så kallad Bell-Lancaster-skola, där de äldre hjälpte de yngre eleverna under lärarens uppsikt. Skoltypen var enkel att genomföra, uppnåendet av inlärningsmålet gick snabbt och kostnaderna låga.

Att sköta Ruukkis verksamhet från Brahestad var inte lätt. Arvtagarna planerade att sälja Salahmi redan 1870 (Tapio 1870, 29), men försäljningen slutfördes först 1874 (Helsingfors Dagbl. 1874, nr. 61). Innan dess hade bruket varit i hyresgästers besittning i flera år. Köpare var firman Paul Wahl & Co (Paul Wahl var son till den tyska församlingens kyrkoherde i Viborg). Köpeskillingen var 246 000 FIM. Den nya ägaren införde många nyheter på bruket, bl.a. byggdes en masugn. Järn levererades från Salahmi till företagets fabriker i Varkaus. Den sista smältningen i Salahmi gjordes 1908 och det följande året överfördes Salahmi till A. Ahlström i samband med försäljningen av fabrikerna i Varkaus. År 1950 blev Savon Voima Oy ägare till forsen och huvudbyggnaderna.

Idag är Salahmis byggnader privatägda och huvudbyggnaden rymmer både en restaurang och en boendeanläggning.

Salahmi-g%C3%A5rd-mot-%C3%A4lven-20 — Salahmi herrgård fasaden mot älven. Fotograferat 19.7 2020 Pär Helenius.

[Tillbaka till början]

14. Jyrkkäkoskis järnbruk och lantställen i Sonkajärvi socken

Franzén beviljades rätten till odling på de förfallna av kronogårdarna Jyrkkä och Ronkala i Sonkajärvi socken, som han senare köpte. Makar Gurtsev från Kuopio, som tävlade med honom i köpet, sålde honom malmrättigheterna för Laakas, Kiltuas, Hajanens och Haapajärvis sjöar. Franzén ansökte om tillstånd att inrätta ett järnbruk i Jyrkkäkoski, som skulle innehålla en masugn och en stånghammare. Tillstånd beviljades 1831. Bruket fick 15 års skattebefrielse och rätten att producera 300 skeppund tackjärn per år. Byggnadsarbetet varade i flera år. Till masugnen måste också byggas över tio kilometer väg.

Den första blåsningen i masugnen gjordes i december 1835. Tio år senare skrev Franzén: ”Långt ifrån det, att jag förhastade mig med detta företag, som skulle ge endast problem och bekymmer; har jag ännu inte sett den minsta inkomst för det stora kapital som försvann för grundandet och inget hopp om kreditering ens i framtiden.” Skrivelsen kunde hänföras till de problem som stångjärnssmedjan hade.

Konstruktionerna borde ha förnyats helt och transporten av produkterna var lång och svår. De transporterades bland annat till Ijosjöns strand, till Soinlahti, dit det var 35 verst (ryskt längdmått ca 1 068 m) till Kuopio, Mikkeli, Viborg och Brahestad, där de också exporterades till Ryssland.

Om problemen skrev också bergsstyrelsens överintendent Nils Nordenskjöld följande:

(Detta är ett försök att översätta ett krångligt finskt citat.)

” .. de ogynnsamma förhållanden, som mer eller mindre hämmas för alla inlandets sjömalmsbruks ägare, väger kanske tyngre än det nämnda järnverket (Jyrkkäkoski) emedan St Petersburg, den enda gjutjärnstackors försäljningsplats är alltför avlägsen, bruket kan inte sälja nämnda råmaterial förmånligt på samma gång som det, som stångjärnshammare använder i allmänhet sjömalmstackjärn har i konkurrensen med tackhyttor, vars produkter nästan alltid vinner stångjärnverkets produkter.”

Då Franzén dog den 5.5.1852 sålde arvingarna (Fredrik Sovelius) redan så tidigt som ett år efter hans död Jyrkkäkoski järnbruk, Jyrkkä och Ronkala gårdar samt hembrukssågen och ‑kvarnen till Varkaus järnbrukets förman Johan Erik Malmborg för 8 000 Srbl (silver rubel). Två år senare köpte handelsrådet Paul Wahl bruket och dess lokaler, för 17 000 SRbls.

Under Franzén tid var brukets årsavkastning i genomsnitt 250 skeppund, men under Paul Wahls tid producerade bruket som mest upp till 700 skeppund. Det bör noteras att järnet från Jyrkkäkoski och Salahmi transporterades senare till Varkaus, till ett puddel- och valsverk grundat av Wahl. Från dessa verk har utvecklats de nuvarande Varkauden tehtaat. (fabrikerna i Varkaus).

[Tillbaka till början]

15. Vesikoskis järnbruk i Pyhäjoki

År 1840 grundade Zachris Franzén Vesikoski järnbruk vid Pyhäjokis vattenområde tillsammans med Zachris Durchmanin och Isaac Gelman. Järnbruket fick senatens Ekonomiavdelnings räntefria lån på tio år, rätt att ta virke från statliga skogar och skattebefrielse i 20 år. Malmen togs upp från sjöarna Komu, Parkkima och Pyhäjärvi. Förutsättningar för effektiv drift existerade, men revisorerna var inte nöjda med brukets verksamhet. Förvaltningen av Koskela gård som hörde till bruket har förmodligen varit viktigare för ägarna än järnproduktion. Järnbruket var endast i funktion på somrarna med fem anställda. År 1843 producerades 150 skeppund (1 skeppund = 136 kg), men senare endast 102 skeppund. Det skedde ägarförändringar. Franzén köpte Durchmans andel och efter hans död 1852 överfördes andelen till arvingarna, vilket ledde till att verksamheten sköttes av Frederik Sovelius. Som nya aktieägare kom Henrik Montin och Johan Gustaf Rein med. Samma år återtog senaten sitt understöd på grund av att anläggningen var i dåligt skick och krävde återbetalningen av lånet (tabell 216).

Fredrik Sovelius hann vara med i verksamheten endast fyra år då bruket och Koskela gård såldes år 1856 till sjökapten Henrik Sjöberg för ett pris på 8 900 SRbl. Den nya ägaren lät bygga om nästan hela anläggningen och expanderade den. Mängden järn som produceras tredubblades.

[Tillbaka till början]

16. Nyby glasbruk i Ijo i Olhava

I Finland fungerade på 1600-talet endast ett glasbruk. Detta var i Nystad. Näringslivets intresse för glasindustrin uppstod här först under nästa århundrade. Totalt grundades det 12 fabriker, varav ett var i Ijo i Olhava by. Det grundades 1782, och inledde sin verksamhet bara två år efter slutförandet av byggnaderna. I slutet av århundrade var det landets mest framträdande glasfabrik.

Johan Nylander, som var först auktoriserad att inrätta en fabrik, skulle ställa upp sin fabrik i Toppilas skatteområde och ägde en tredjedel av fabriken. Innan planerna realiserades uppfördes Uleåborgs Tjärhov i Toppila. Han köpte gårdarna Säynäoja och Vähäsäynäoja i byn Olhava. De slogs samman till en gård som fick namnet Nyby. Förutom glasfabriken byggdes där ett båtvarv, ett sågverk och en kvarn. Jordbruksmarken på gården ökades genom röjning. På egen bekostnad markerade Nylander en farled till havet (80 km) och en till Uleåborg. Till en början hade fabriken en glasugn och sex glasblåsare, varav fem var utlänningar. Nylander överlämnade sin fabrik till sin svärson Adolph Falander, som fick den vid en lämplig tidpunkt, då en stark högkonjunktur började 1792. Fabrikerna kunde knappt tillgodose efterfrågan. Det fanns nu 19 blåsare och totalt 300 arbetare. Många olyckor, översvämningar, eldsvådor och kriser bland arbetarna orsakade fabrikens nedläggning 1804. Därefter började Finska kriget, det ekonomiska livet gick nedåt och fabriken bytte flera gånger ägare. År 1834 köpte Zachris Franzén, Fredrik och Matts August Sovelius (Tabell 94 och 216) gården och därtill hörande fabriken på konkursauktion. Matts August Sovelius som vid denna tid var en köpman i Uleåborg, utsågs till chef för fabriken. Ägarna uppgraderade fabriken, som hade förfallit. Smältugnen reparerades, upp till sju blåsare anställdes. Som hyttmästare utsågs P. Wahlberg. Företagsledarna startade också sågen och satte upp en butik för fabriken. Markhandel var vid denna tidpunkt förbjuden, men eftersom butiken öppnades på fabriksområdet var det möjligt. Eftersom de nya ägarna hade fartyg och färdiga kanaler för att leverera varor, gick marknadsföringen i början utan problem. Matts August sålde glas i Uleåborg, Fredrik Sovelius och Franzén i Brahestad. Tyvärr införde Sverige, vid denna tidpunkt fullständigt tullskydd för glasprodukter och Ryssland 5 % exporttull. Produktionen lönade sig inte längre. Exporten stannade också av, eftersom kvaliteten inte längre var tillfredsställande. Sodaglaset blev grumligt med tiden och modernt glas blev vanligare på marknaden. Under år 1835 gav glasbruket 4 283 riksdaler och år 1837 10 177 riksdaler. Sågen gav, under samma år, en vinst på 362 riksdaler respektive 13 766 riksdaler. Dessa belopp var inte små, men affärspartnerna hade meningsskiljaktigheter och de sålde fabriken 1841 till Johan Abraham Fellman från Uleåborg efter endast åtta år. Gården hade sålts två år tidigare.

[Tillbaka till början]

17. Skinnarviks glasbruk 1875 – 1934

Johan Valdemar Sovelius (Tabell 153) flyttade till Pikis år 1878, där han köpte Fogelhufvuds frälsegård, grundad på 1300-talet. Han gifte sig med Agnes Emilia Palander, en välkänd markägarsläkt i sydvästra Finland. De ägde gården fram till 1884. Följande år köpte de en stor sätergård i Skinnarvik. Därom skrev Hufvudstadsbladet (9.9.1884):

”Skinnarvik skatterushåll och dess tillhörande hemman (bl.a. fyra torp) har dessa dagar sålts till jordbrukaren J. W. Sovelius för 260 000 mk. Säljare jordbrukaren R. Stenroth.”

Gården hade grundats av Axel Oxenstierna 1624. Vid den tiden köpte han byn Skinnarvik från Dragsfjärd till sitt frälse. Egendomen fick sitt namn av byn. Rusthållet var stort och ännu på 1800-talet hörde dit 1 500 ha, varav 1 000 ha var skog och 450 hektar var ödemark. Det sistnämnda överflödet av ödemark kan förklaras av det omfattande havsstrandområden. Till egendomen hörde 30 km strand.

Den tidigare ägaren av egendomen, direktör Klaes Robert Stenroth, grundade Skinnarviks glasfabrik år 1875. Fabriken drevs som ett aktiebolag med tre aktieägare och sammanlagt 60 aktier á 2 500 mk. Blåsandet startade det påföljande året. I början var det 10 blåsare, men i slutet av året 15. Där gjordes endast flaskor, men i slutet av 1876 startades också tillverkningen av fönsterglas. Dessa gjordes genom att först blåsa en cylinder som skars upp på sidan och placerades i en uträtningsugn, för att räta ut dem till fönsterrutor. Fönstret kunde ha vissa ojämnheter, även luftbubblor, men kvaliteten betraktades utmärkt och den exporterades mycket, bland annat till Ryssland. Vid slutet av århundradet kom de stora svårigheterna in, exporten blev förlustbringande och 1899 förstörde elden en del av fabriken. Den nya VD och koncernchefen B. S. Wadstein fick åter igång exporten. I Ryssland hade Skinnarviks glas ett gott rykte. Senare började exporten från andra finska glasfabriker öka, och då började man slå in Skinnarviks högkvalitativa stämpel i glaset.

I ett tidigt skede grundades en egen butik för fabriken och man anskaffade ett eget fartyg, en jakt, ”Svahn”, med vilken man lätt kunde transportera glaset till kuststäderna. Vintertransporterna från Skinnarvik var besvärliga på grund av terrängskillnader i Skinnarvik. År 1919 färdigställdes skonaren ”Polstjärnan”, ett segelfartyg utan råsegel, som dock förliste på sin första resa. Det var en allvarlig motgång för fabriksägarna.

Enligt ett förslag till senatens finansieringsavdelning 1877 ökades bolagets kapital med 300 000 mk genom att fördubbla antalet aktier. Produktionen steg ganska stadigt mot slutet av seklet och långt in i början av detta århundrade.

År 1885 hade fabriken två ugnar och 63 män, nästan alla svenskatalande (under Wadsteins tid var det som mest 90 anställda). Under det året producerades 10 143 lådor av fönsterglas (en låda innehöll 10 kvadratmeter med en vikt på 75 kg). Produktens värde då var 268 200 mk. Eftersom prissättningen varierade mellan glasfabrikerna, inbjöds glasproducenterna 1894 till en konferens och man gjorde ett prisavtal. Det följande året förnyades kontraktet, men nu var endast de fabriker som följde avtalet med: Grönviks glasfabrik, Nuutajärvis glasfabrik och Skinnarviks glasfabrik. (Johan Valdemar dog år 1895).

År 1919 bildade fabrikerna som tillverkade fönstrglas en kartell, Finlands Akkunalasikonttori (1919), där de tillhörande fabrikerna åtagit sig fastställda priser och var och en fick en försäljningskvot. Skinnarviks kvot var 8 500 lådor av fönsterglas. Vid denna tid avbröts fabriken för en kort tid, och arbetet återupptogs med låg kapacitet. 1928 startades produktionen av U-glas, ett fönsterglas som släppte igenom ultraviolett ljus, vilket till exempel rekommenderades för hönserier och växthus. Det fanns viss försäljning inne i landet, men då Skinnarviks verksamhet upphörde, fortsatte ingen av de finska fabrikerna denna produktion.

Ett problemen i glasfabriker var bränslet, som konsumeras i stora mängder. I allmänhet användes dyr koks. I början av seklet utvecklade Wadstein en anläggning för att göra torv till bränsle. Torven togs från en närliggande mosse (Bruksmossen). Ett kraftverk byggdes också och hamnen renoverades.

B. S. Wadstein ägde en gård nära Hangö och planerade tillsammans med stadens ledare att flytta glasfabriken till Hangö, till ett stort, oanvänt lager. Fabriksproduktionen skulle ha blivit maskinell och ökat. Planerna bröts när Lahtis glasfabrik var den första som mekaniserade fönsterglastillverkningen. Produktion mångdubblades och det blev överutbud på marknaden. De små läggningar som använde blåstekniken slutade en efter en. De flesta b lev köpta av Lahtis glasfabrik, och sist Skinnarvik 1934. Det mesta av fabriksbyggnaderna i Skinnarvik blev rivna och såldes, men arbetarbostäderna, skolan och en tvättstuga finns fortfarande kvar.

Vid olika skeden hade de flesta medlemmar i Johan Valdemar Sovelius släktgren varit delägare i Skinnarviks glasfabrik.

Suomen Lasiteollisuus Oy (övers. Finlands Glasbruk Ab) (grundades av Hahl, Nyman, Schrenk) grundades i Raumo (grundare Hahl, Nyman, Schrenk), i byn Komppi, vars fönsterglasproduktion började 1911. Vid slutet av samma år gick fabriken ihop med Akkunalasi-kartellen. Under första världskriget stod produktionen stilla på grund av brist på kol. Fabriken gick på auktion 1916 och ett nytt företag, Ab Raumo Glasbruk, grundades och ägdes av Skinnarviks glasfabrik, Kalliokoski, Nuutajärvi, Karhula och Ristiniemi glasfabriker. Fönsterproduktionen centraliserades i Raumo, men fabriken brann ned 1920 och igen 1925. Efter den andra eldsvådan byggdes fabriken inte längre upp, vilket påverkade mekaniseringen av fönsterglasproduktionen vid Lahtis glasfabrik. Vid kusten mellan Helsingfors och Åbo grundades allt som allt 10 st glasfabriker. Transport på vattenvägen för tunga varor var det mest fördelaktiga.

[Tillbaka till början]

Post Views: 977

1. Sovio-namnets ursprung

1. Historien om hur släktnamnet Soivo kan ha bildats

2. Ylitalo och samen Sovio

3. Jotaila

2. Sovelierans fastigheter i Brahestad

3. Sovelier som studerande, som idkar kultur och i förtroende-positioner

4. Sovelierna handel med tjära på 1700-talet

5. Soveliernas handelsaffärer

6. Varför slutade Sovelius affärsrörelser i Brahestad?

7. Sovelier som skeppsredare på 1700-talet

8. Sovelier som skeppsredare på 1800-talet

Utveckling av skeppslästmängderna (tonnage) under säsongtopparna

9. Namnen på Soveliernas fartyg

Fartygens byggkostnader delades mellan flera personer

10. Soveliernas industriföretag

1. Sågindustri

2. Fagerholms-Sovelius såg i Uleåborg

3. Yli-Hourus såg och kvarn i Pyhäjoki

4. Ruukinkoskis såg

5. Uleåborgs tändsticksfabrik

6. Beckfabriken i Ruona

7. Pattijoen Höyrypolttimo, Pattijoki Ångbränneri Bolag

8. Brahestads ölbryggeri

9. Kesälä tegelfabrik

10. Topi tegelfabrik

11. Kesälä lantgård

12. Brahestads Ullväveri

13. Salahmis järnbruk i Vieremä

14. Jyrkkäkoskis järnbruk och lantställen i Sonkajärvi socken

15. Vesikoskis järnbruk i Pyhäjoki

16. Nyby glasbruk i Ijo i Olhava

17. Skinnarviks glasbruk 1875 – 1934

Sovio-Sovelius Föreningens hemsida